Kristians resa

Identifiering

2012-02-07T11:40:00.000-08:00

Jag har aldrig identifierat mig som transsexuell. Jag tänker fortfarande inte på mig själv när jag hör det ordet. Jag känner/känner till flera transsexuella som verkligen identifierar sig om transpersoner, som går med i Facebookgrupper och liknande. Sådan är inte jag.

Om någon skulle fråga mig efter ord som beskriver mig, skulle inte "transsexuell" komma med på tio-i-topplistan. Där skulle istället ord som "konstnärlig," "djurvän" och "musikalisk" komma med, och även ord som t.ex. "homosexuell."

Transsexuell är ju liksom inte vem jag är. Det är snarare ett hinder för vem jag är. En vacker dag kommer jag ju inte längre vara transsexuell. Då kommer jag vara "man med transbakgrund."

Vem är jag då? Jo, Kristian. Och vad är jag? Jo, man.

Returpost

2012-02-05T11:30:00.000-08:00

En del företag envisas med att skicka post till mig trots att jag inte haft att göra med dem på evigheter. Ni vet nog vad jag menar; adresserad reklam och liknande. Jag adressändrade inte till dem när jag flyttade, men de har lyckats hitta min nya adress, troligen genom folkbokföringen.

Om de använder folkbokföringsregistret så är det bra lustigt att de ändrat min adress men inte mitt namn!

Nu har jag börjat skicka tillbaka all post som det inte står mitt riktiga namn på. Jag kryssar över adressen, skriver "åter avsändaren" och för att hjälpa dem lägger jag till "fel namn." Jag öppnar inte längre post med fel namn på, ovasett hur viktigt det verkar.

Sedan en tid tillbaka gör jag samma sak när det ringer försäljare. Jag förstår inte hur vissa företag, som aldrig ringt mig förut, kan ha så gamla uppgifter att de har mitt gamla namn. Jag trodde deras listor uppdaterades automatiskt. Ringer det någon och frågar efter mitt tjejnamn säger jag bara "Finns inte på det här numret." Då ursäktar de sig och säger att det blivit något fel.

Sprutad igen

2012-02-03T13:25:00.000-08:00

Idag var det dags för ytterligare en Nebido-spruta. Tog blodprov innan. Hoppas de kommer ihåg att testa allt den här gången så de kan ställa in rätt dos till nästa gång! Jag är övertygad om att jag behöver högre dos.

Ett annat problem har varit att en del av det de sprutar in rinner ut igen, men den här gången rann det inte ut så mycket.

En dos Nebido kostar egentligen över tusen spänn! Jag har som tur är aldrig behövt betala det pga högkostnadsskyddet. Den här gången betalade jag bara 25 kronor! Nästa gång blir det dock ny period så då blir det dyrt igen.

Hoppas skägget kommer nu. Gör det inte det, skriker jag!

Två år

2012-01-26T10:59:00.000-08:00

Idag är det den 26 januari. För exakt två år sedan var jag i Uppsala första gången och min resa startade. Vad har hänt sedan dess?

Först tänker jag: På tok för litet! Den här resan går extra långsamt för mig (såklart... all skit händer just mig). En person som en gång låg exakt ett år efter mig på resan ligger typ knappt ett halvår efter mig nu. Allt drar ut på tiden för mig. Först var det psykologen som inte gick att boka. Sedan var det dåliga blodvärden som försenade testosteronbehandlingen. Nu har denna blivit ytterligare sen eftersom någon IDIOT inte kollade allt de skulle på mitt senaste blodprov. Detta skulle avgöra om jag behöver högre dos, vilket jag troligen behöver eftersom så litet har hänt, och nu får detta vänta... SÅKLART...

Sedan tänker jag: Men, det har ju hänt sjukt mycket!

För två år sedan var jag ju nästan helt och hållet en tjej. Alla såg mig som tjej och nästan ingen visste vad jag gick igenom. Jag hade annan röst, såg annorlunda ut, och framförallt uppfattades jag annorlunda. Jag kände mig också annorlunda. Hade levt i en tjejroll i alltför många år för att kunna slänga av mig den kostymen över en natt. Jag visste att jag ville vara man, men betedde mig inte riktigt som en man. Jag trevade mig in i min mansroll, liksom.

Idag är jag en man! Visserligen med en "missbildad" kropp, men denna ser ingen under kläderna. Jag pratar som en man. Ser ut som en man. Tänker som en man. Rör mig som en man. Och framförallt så är jag bra mycket lyckligare idag. Om jag bara kunde bli av med de där vidriga konstiga skinnpåsarna på bröstkorgen så skulle jag också kunna känna mig 100% som en riktig man. Och fick jag litet skägg också så skulle det vara ännu bättre.

Jag undrar var jag är om två år! Då är jag 36 år gammal och det har gått tio år sedan jag en natt slogs som av en planka i skallen och insåg att jag ville bli man. Tio år! Herrejisses vad vidrigt lång tid! Varför bestämde jag mig inte snabbare? Varför VISSTE jag inte tidigare? Och varför segar sig allt nu? Det är frusterande.

Manliga stämmor

2012-01-22T11:55:00.000-08:00

Jag har äntligen tagit upp arbetet med min musikal igen, och helt plötsligt har jag en fördel jag inte hade förut när jag arbetade med den. Nu vet jag vilka tonarter som passar de manliga rösterna. Jag har gått igenom allt jag komponerat hittills och lagt om tonarterna så att de nu fungerar. Problemet nu blir ju bara att när jag skriver nytt för de kvinnliga rollerna så vet jag inte om jag minns vilka tonarter jag ska använda! Jag kan verkligen inte sjunga de höga toner som jag utan problem nådde förut.

En av mitt livs största drömmar är att få se en av mina musikaler uppsatt på en stor scen med riktig orkester och allt. Jag ska göra allt jag kan för att det ska bli sanning, men jag behöver hjälp.

Musikalen är förresten på engelska, och utspelar sig kring en kolgruva i Pennsylvania på 20-talet.

Fler strån

2012-01-15T11:46:00.000-08:00

Nu har det kommit litet fler mörka strån på överläppen. De syns visserligen bara på riktigt riktigt riktigt riktigt nära håll, men de är där. Ingenting på hakan, eller på bröstet än dock, vilket är mindre kul. Förresten, vad oerhört svårt det är att titta på sin egen bröstkorg. När en spegel inte kan ge de rätta närbilderna skulle det vara praktiskt om man hade längre hals, så man kunde böja sig framåt mer.

I morse innan jag skulle in i duschen tittade jag ovanligt länge på mig själv i spegeln. Jag brukar undvika det i naket tillstånd. Jag såg på de där två konstiga fettpåsarna som hänger där framme. De ser verkligen malplacerade ut. De ska sannerligen inte vara där! Jisses, vad jag längtar efter att få bort dem! Sedan såg jag på mina övriga former. Kanske är det inbillning, men det tycks som om min rumpa krympt och min mage vuxit, vilket betyder att jag i varje fall har manlig fetma! Haha!

Förr tyckte jag inte om håriga bröst, men jag har ändrat uppfattning. Mattor är inte snygga, men visst vill man känna litet hår när man stryker sig själv eller någon annan över bröstet. Det är ju manligt!

Jag har också ändrat min smak vad gäller killar. Förut tyckte jag om yngre killar, lena, snygga, smala men inte muskulösa killar. Nu tycker jag bättre och bättre om män i min egen ålder, kanske litet yngre, med litet hår på bröstet och kanske litet skavanker. Det gör inget om de är knubbiga, hellre det än magra. Men jag står fast vid att jag föredrar korta. Jag är ju själv kort. Långa killar känns liksom litet otympliga på något sätt. Jag måste dra en lustig parallell till musik här: en mandolin känns mycket behagligare i famnen än en stor gitarr för mig.

Räknar nu dagarna till nästa spruta...

KDs utspel

2012-01-13T11:09:00.000-08:00

Jag är inte alls politiskt intresserad, men känner att jag ju måste ta upp aktuella händelser ibland. Som ni säkert har hört har KD lagt in sitt veto mot förslaget att personer inte ska behöva steriliseras vid könsbyte, och av någon helt oförklarlig anledning har de fått igenom detta!

Förut fick man inte vara gift heller, men detta har de åtminstone gått med på att ändra.

Personligen är jag inte upprörd, inte för min egen skull, för jag längtar något oerhört efter att få bort de där äckliga sakerna inne i min kropp, men självklart gör KDs utspel mig arg. Där kan man tala om diskriminering. Pedofiler får skaffa barn men inte transpersoner.

Nytt år, nytt jobb, ny röst...

2012-01-01T05:58:00.000-08:00

Så var 2011 till ända. Det var ett mindre bra år med svåra ekonomiska problem, men det slutade bra! Och så var det ju då jag fick hormoner.

Vad händer då 2012? Får jag ny kropp? Vi får väl se.

På senaste tiden har jag sjungit mycket och jag har äntligen börjat arbeta på ett nytt album igen. Här kommer ett smakprov på min sprillans nya röst.

Evighetens Hav

Den obehagliga baksidan gör sig påmind

2011-12-22T11:38:00.000-08:00

Igår berättade en tjej på jobbet att hon ska ta bort livmodern p.g.a. cellförändringar. Hon hade redan gjort en liknande operation, och berättade med ett stort sarkastiskt leende om hur ont det hade gjort.

Så berättade hon om hur den kvinnliga kroppen fungerar och jag satt och låtsades inte veta något och nickade och log.

När hon hade gått slog det mig att det är ju precis en sådan där operation som jag ska göra en dag. Det kommer ju att vara jätteläskigt.

Fast jag är inte mest rädd för smärtan. Kanske för att jag har svårt för att föreställa mig den. Mest rädd är jag för att bli sövd. En jag kände skulle kastrera sin kanin en gång, och då dog den av narkosen, och sedan dess har jag varit helnojig när t.ex. katterna ska sövas. Jag vet att kaniner är känsligare än de flesta andra djur, men nojan sitter kvar.

En till sak som skrämmer mig med att bli sövd är ju att förlora kontrollen, att utelämna sig helt och hållet till någon annan. Jag hatar sådant.

En till sak som jag tänkte på när kollegan hade berättat om sin operation var att hon kunde göra just det. Hon kunde berätta om den. Vad ska jag säga när det är dags för mig? Jag vill inte komma ut, inte som trans (möjligen som bög någon gång när tillfället är rätt). Alla ser mig som man och inget annat och jag älskar det!

Vad jag kan göra nu är att inte tänka på det hela. Att koncentrera mig på de bra sakerna, som att jag såg tre nya mörka strån på överläppen i morse t.ex. Sedan rakade jag bort en finne av misstag. Praktiskt.

Är jag kanske halvvägs?

2011-12-16T13:01:00.000-08:00

Jag stod i en rulltrappa häromdagen, och i ögonvrån såg jag i ett skyltfönster spegelbilden av personen som stod en bit bakom mig. "Oj, vad han liknar mig!" tänkte jag. Då förstod jag att det inte alls var personen bakom mig jag såg, utan mig själv.

Det har hänt något plötsligt. När jag ser mig själv i spegeln nu ser jag inte det jag brukade se. En gång i tiden såg jag en tjej. De senaste åren har jag sett ett könlöst freak som inte kan vara snygg hur han än gör. Men nu ser jag en man. Visserligen en kort och tjock man med uppnäsa, men väl en man.

Jag tog en bild på mig själv igår, för jag ville ha en bild där jag har på mig mina nya glasögon. Jag hade liksom inte någon bra bild på mig själv. Jag tittade på den och upptäckte att jag ser väldigt annorlunda ut nu jämfört med då den här resan började för ungefär två år sedan.

Hormonerna har nog gjort något med mig ändå. Det kan inte bara vara frisyren och glasögonen, och inte heller de nya extra kilona. Kolla själva!

Då

Nu

Drömmen om en mustasch

2011-12-09T09:32:00.001-08:00

Här är litet olika varianter på ansiktshår som jag kanske kan ha en vacker dag.

Eventuellt ansiktshår funnet

2011-12-06T10:33:00.000-08:00

... Det är svårt att bedöma om det alltid varit där, men det är svartare och längre än de vanliga persikofjunen.

HOPPAS!

En fin karolin

2011-12-05T02:44:00.001-08:00

När jag och rollspelskompisarna var på 1700-talskrogen för några veckor sedan pratade vi om att gå med i ett gäng som kallas Norrtälje Karoliner och som sysslar med reenactment (alltså inte rollspel), och det har jag gjort nu. I går var jag i Norrtälje i full karolinmundering och lärde känna litet nytt folk. Det var mycket trevligt och jag kommer att fortsätta med det här.

Soldat är nog det manligaste man kan vara, och särskilt historisk sådan. På den tiden fanns det ju inga kvinnor som krigade. (Tjejer får dock vara med i Norrtälje Karoliner men då måste de låtsas vara killar). Historisk sjöman kanske kan mäta sig med historisk soldat ur manlighetssynpunkt, men soldatens vapen är fallossymboler som gör att han vinner över sjömannen ändå.

Jag kände mig helt hemma i den sjukt snygga uniformen och med massor av kilo utrustning i form av rock och vapen. Värjan och bajonetten hängde på ett mycket behagligt sätt vid sidan. Jag fick också bära runt på och lära mig grunderna i att hantera musköten (fallossymbolen nummer ett). Gruppen använder riktiga musköter som skulle kunna döda folk om de laddades med kulor. Även utan kulor är de dock farliga för när man avfyrar dem kommer en stor glöd- och rökpuff som man kan få brännskador av om man står i vägen.

Jag fick avfyra en oladdad musköt, så det kom bara litet rök och det sade "poff" istället för "BAMM." Men han som lärde mig råkade få en musköt som han inte visste var laddad (dock ej med kula såklart), och när han avfyrade kom en jättesmäll och en massa glöd.

Det var jättekul att hantera skjutvapnet, och det vill jag fortsätta med. Moderna skjutvapen har aldrig intresserat mig, men jag har alltid haft en förkärlek till gamla musköter.

Troligen följer jag med på ett event i utlandet nästa år. Det är inte bestämt än vart vi ska åka, men det blir till någon historiskt intressant plats där vi kommer att spela upp fältslag mot reenactors från andra länder som gestaltar fienden. Det är tydligen, och fullt förståeligt, en helt otrolig känsla att marschera mot fienden över ett fält, fienden skjutande mot en. Läskigt på riktigt, sade de. Det ska bli jättehäftigt och jag vill verkligen inte missa det.

Men det är absolut inte bara för att det är manligt som jag gör det här. Ja, egentligen inte alls. Jag gör det för att det är ett sätt att få leva ut dagdrömmar jag haft i hela mitt liv, och för att jag älskar historia.

I så många år, ända sedan unga tonåren, har jag fantiserat om historiska fältslag och soldatlivet förr i tiden. Jag älskade (och älskar fortfarande) filmer om till exempel amerikanska inbördeskriget och andra, äldre, krig, från Alexander den Store och framåt. Jag skrev till och med en jättefantasyroman om soldater i fält. Det ska bli helt obeskrivligt att få uppleva det på ett sätt som är så riktigt som det är möjligt nuförtiden.

Man är inte ensam

2011-12-04T13:01:00.000-08:00

Fick en kommentar från en annan bloggare som gör samma resa som jag. Han heter Lee. Kolla in hans blogg här!
Det är skönt att veta att man inte är ensam!

Skofascism

2011-11-30T10:34:00.000-08:00

Idag skulle jag köpa skor. Jag har inte köpt ett par nya skor sedan jag var i Oslo för ett och ett halvt år sedan. Jag har helt enkelt inte haft råd. Men nu när jag fått min första riktiga lön på hur länge som helst, nu kan jag äntligen köpa skor!

Eller kan jag det?

Jag var in på en skoaffär i Eskilstuna efter jobbet och gjorde en upptäckt som fick mig arg! Det finns tydligen inte herrskor som är mindre än storlek 40! Kassörskan hänvisade mig till junioravdelningen. Detta var inte bara förnedrande. Ungdomsskor är dessutom inte lika snygga. Jag vill liksom inte ha skor med dödskallar på. Dessutom är ungdomsskor av någon anledning i genomsnitt ungefär hundra kronor dyrare än herrskor.

Jag vet att mtf-transpersoner (man till kvinna) har samma, fast motsatt, problem. Klackskor i storlek 42 är ganska ovanliga de med.

För att fortsätta gnälla så har Sveriges största klädkedja (nämner inga namn) inga kläder för överviktiga män. Tacka vet jag Dressman. Där handlar ju alla runda kontorsgubbar, så där finns kläder jag kan ha. Men de tror att om man har ett brett midjemått så är man också tre meter lång.

Så en bra nyhet: Remisserna har visst gått iväg från Uppsala. Allt dröjer bara som vanligt.

Hårboll

2011-11-28T11:25:00.000-08:00

Jag har märkt att jag blivit hårigare nu, om än inte alls så pass hårig som jag trodde och hoppades att jag skulle vara vid det här laget. Håret på magen blir alltmer synligt och "raggarsträngen" har börjat träda fram. Håret på underarmarna är längre och håret under armarna är mycket tjockare. Dock har jag inte fått något på bröstet och i ansiktet än.

Varken min bror eller min pappa är särskilt håriga så jag har troligen inga direkt gener för någon enorm hårväxt. Jga blir nog aldrig någon björn. Och ja, det där var en liten ordvits. Jag vet att "björn" är beteckningen på en hårig och kraftig, ofta litet äldre, homosexuell man.

Jag vill ha lite brösthår, för det är manligt, men någon ryamatta vill jag inte gå omkring med, för det tycker jag inte är snyggt. Då är jag hellre bar. Däremot vill jag ha skägg! Jag har alltid velat ha skägg och mustasch, även långt innan jag visste att jag är man. Jag vill inte ha något helskägg, det gillar jag inte, men det finns ju tusentals olika varianter på skägg och mustasch och jag har litet ideer. Jag har alltid tyckt att det verkar så kul att "designa" sin mustasch eller sitt skägg. Det finns ju så mycket man kan göra, verkligt utrymme för kreativitet.

Nytt jobb... Igen!

2011-11-24T10:14:00.000-08:00

Ja, jag har nytt jobb igen och har snart arbetat där en vecka. Jag fick det här nästan samtidigt som jag fick jobbet i Örebro och det här är ett bättre jobb. Jag arbetar nu på kontoret på Handelsanställdas Förbund i Eskilstuna.

Återigen träffar jag nya människor som ser mig som den man jag är och inget annat och det känns faktiskt bara helt normalt.

Det är mycket snedvriden könsfördelning på arbetsplatsen, och det är ca 30 kvinnor på 5 män (synd eftersom det hade varit kul att träffa och lära känna fler killar), och igår var det en som sade till mig "Å vad bra med en kille!" Härligt!

Jag har förresten varit väldigt trött på sista tiden, och det är därför jag bloggat dåligt. Pendlandet tar på krafterna, men lönebeskedet ger nya krafter!

Förresten har jag inte hört något från Uppsala om remisserna som ska ha skickats. Försökte ringa idag och höra efter men fick inte tag i den som kan hjälpa mig.

Åter i gamla kretsar

2011-11-13T12:48:00.000-08:00

Igår kväll återsåg jag några mycket gamla bekantskaper, nämligen några från den tid då jag höll på med levande rollspel. Vi hade en liten musikgrupp tillsammans som endast spelade en gång om året under ett visst lajv, men vi lät faktiskt ganska bra trots de sällsynta repetitionerna. Bandet kallades stöddigt nog Stiligst i Bygden efter en textrad i en av låtarna.

För ungefär ett år sedan träffades fyra av oss i Stockholm och åt på en medeltidskrog. Det var trevligt, så vi bestämde att göra något liknande igen. En annan från Stiligast och hennes man (också gammal lajvkompis) har öppnat ett 1700-talsgästgiveri utanför Västerås, Nykvarns Gästgifvaregård, (mycket väl värt ett besök om ni har vägarna förbi), så vi beslutade att åka dit. Flera gamla lajvare var ditbjudna.

Det var en märklig och i början högst obehaglig känsla att komma dit, för jag kände igen så många, men ingen kände igen mig. Inte ens värdparet! Alla minns ju mig som den lilla naiva flickan Trille som sprang runt och förälskade sig i pojkar med blå ögon (dvs min lajvroll). De tre jag åt med förra året känner till min resa, men ingen annan gör det och jag hade verkligen ingen lust att förklara så jag låtsades inte känna flera av dem som var där. Om värdparet vet om min resa har jag ingen aning om.

Det började som sagt litet olustigt, men kvällen utvecklades till en mycket trevlig tillställning. Fiol och nyckelharpa plockades fram och snart stod vi alla från Stiligast (som var där) och sjöng de gamla låtarna igen. Det var första gången någonsin som jag sjöng med min nya röst så andra hörde. "Det lät jättebra," sade en av tjejerna, och det gjorde mig glad.

Vi började en gång i tiden spela in låtarna, hos mig, men de blev aldrig klara. Nu ska jag mixa ihop det som finns och skicka till en av de andra så ska han göra klart allt. Det saknades några stämmor som jag själv kunde lägga in, så idag spelade jag för första gången in min nya röst. Det innebar också att jag för första gången kunde HÖRA min nya röst så som den låter för andra. Faktiskt så påminner min sångröst väldigt mycket om min brors sångröst.

Debatt om begrepp

2011-10-31T22:54:00.000-07:00

Jag fick en intressant kommentar på ett av mina tidigare inlägg, och eftersom detta är en del av en intressant diskussion som jag länge velat ta upp här, så citerar jag.

Personligen säger jag att jag lider av könsdysfori, alternativt är könsdysforisk. Tycker att transsexuell är ett felvisande ord då det liknar homo- och heterosexuell, dvs. att det antyder att fenomenet har med ”sexuell läggning” att göra, och inte ”identitet”, vilket ju är fallet.
Ord är viktiga och jag tror att det hade främjat de könsdysforiska att använda detta namn. Men vanans makt är stor, har ett uttryck etablerats så är det svårt att ändra på. Men det är till syvende och sist upp till berörda personer att använda det som passar ens egna känslor bäst!
Dys i dysforisk betyder förresten ”svår”, och forisk står för ”bära”. Sålunda, något som är svårt att bära, något betungande eller outhärdligt. I det här fallet kopplat till ”kön”. - Unbearable Laur

Ordet "transsexualitet" har länge varit omdebatterat, just av den anledning som beskrivs av "Unbearable Laur." Det här handlar ju inte om någon form av sexuell läggning!

Vissa engagerade människor vill istället använda ordet "transsexualism" och tyvärr har detta börjat få genomslag. Det är dock ett ord, som enligt mig är ännu sämre än "transsexualitet." En -ism är ju något man väljer, ett ställningstagande eller en åsikt. Jämför t.ex. feminism, rasism, socialism, cynism, buddhism...

"Unbearable Laurs" användande av "könsdysfori" är klokt, tycker jag. Ord som slutar på -i beskriver ju ofta tillstånd. T.ex har vi apati, dyslexi, schizofreni... "Könsdysfori" används idag om barn som inte trivs i det medfödda könet, men som man inte vet säkert kommer att fortsätta känna så i vuxen ålder. Se mitt tidigare inlägg "Könsdysfori?"

Själv skulle jag dock vilja driva igenom ordet "transexitet." "Trans" betyder som de flesta vet "över" och "sex" betyder ju "kön," och dessa två delar av ordet "transsexualitet" har jag inga problem med. Ordet "transsexitet" skulle böjas till "en transsex person" och "de transsexa personerna."

Har ni åsikter i debatten, kommentera gärna. (Jag har dock fått till min kännedom att kommentarsfunktionen strular för flera av er, men försök gärna.

Att vara en av grabbarna

2011-10-31T09:01:00.000-07:00

Att vara en av grabbarna är något nytt för mig. På nya jobbet är det ungefär lika många män som kvinnor som arbetar, och åldrarna varierar helt. Min coach som jag har de här första veckorna är en tjej och i början har jag ju hängt på henne. Hon umgås med de unga tjejerna med vilka jag inte har så mycket gemensamt. Det finns bara ett par stycken män i min egen ålder och vi är ganska olika. De flesta karlarna är kring femtio skulle jag tro.

Jag tycker det är litet svårt att hitta vem eller vilka jag känner mig hemma hos. Ingen grupp bland arbetskamraterna känns helt rätt för mig. Jag är ju faktiskt van att vara "en av tjejerna" trots att detta aldrig känts rätt för mig. Jag har ju aldrig, annat än online då, umgåtts i grabbgäng, även om jag vill.

En rast spelade jag hockeyspel med den yngste killen på jobbet. Det var jättekul och jag var inte urusel trots att jag aldrig riktigt spelat förut. Det var roligt att vara med honom även fast han och jag är mycket olika.

Egentligen har jag kanske mer gemensamt med de äldre männen på jobbet. Några av dem har i varje fall husdjur.

Jag har alltid känt mig litet vilsen socialt, trots att jag ju samtidigt har lätt för att umgås med de flesta slags människor. Men men... det löser sig väl. Jag blir i varje fall accepterad som man.

Äntligen jobb

2011-10-26T10:13:00.000-07:00

Det var ett bra tag sedan jag skrev här, och det beror på att jag haft mycket på gång den sista tiden. Bland annat har jag fått ett jobb. Jag jobbar nu som medlemsvärvare (över telefon) på Småföretagarnas Riksförbund i Örebro. Jag började i måndags och det känns bra.

Det är ingen på jobbet som vet om min resa, vilket jag tycker är bra. Alla känner mig som Kristian och inget annat. Vad folk tänker i min frånvaro vet jag såklart inte, men jag tror att jag uppfattas helt och hållet som kille. Det är underbart.

Vid lunchen igår åt jag pannkakor och när jag sade att jag inte hade gjort dem själv, så var det en som frågade om det var min fru som gjort dem. Häftigt att folk tar för givet att man har en fru!

Jag tror till och med att jag passerar helt och hållet över telefon. Min röst har förändrats jättemycket. Ingen jag ringer till i jobbet verkar ens reagera.

Det känns så skönt att äntligen, ÄNTLIGEN, alltid bli sedd som den jag är. Ingen ifrågasätter längre. I förrgår var det till exempel en person som gjorde en marknadsundersökning på tågstationen och ställde litet frågor. Hon knappade in "man" utan att säga något.

Andra roliga saker har börjat hända. Av förklarliga skäl brukar jag titta på min kropp så sällan som möjligt, men idag upptäckte jag att jag har fått mörka hårstrån (visserligen tunna) över hela magen och på ovansidan av låren. Det finns också en antydan till mörka hår på ovansidan av händerna. Upptäckten gjorde mig mycket glad!

Dessutom finns det en viss intim del av min kropp som har vuxit en hel del. Det ser faktiskt ganska skumt ut.

Snart ska jag ta nästa spruta. Kanske blir det skägg då!

Kirurgen nästa

2011-10-05T07:11:00.000-07:00

Igår var jag i Uppsala igen. Jag hade en hel del att prata med Deanne, överläkaren, om, bl.a. hur min röst förändrats och hur jag numera "passerar," alltså att folk överlag ser en kille när de ser mig, och inte som förut att hälften av alla såg en hon och några en "det."

Deanne sade att nästa steg på min resa är att besöka plastikkirurgen! Det var glada nyheter, men det gjorde mig nervös också. I natt t.ex. drömde jag en mardröm om att jag skulle sövas inte fick någon luft. Sedan tänkte jag, i drömmen, på en kvinna jag hörde om en gång, som fick undermålig bedövning vilket gjorde att hon inte kunde röra sig alls, men kände hela operationen. Ingen bra sak att tänka på. Nu i vaket tillstånd känns det dock mest roligt att tänka på nästa steg.

Mitt första besök hos kirurgen blir dock inte operation. Först ska man prata och planera och sådär. Deanne skickade iväg en remiss dit på en gång. Det är för övrigt i Linköping och inte på det "coola" jättestora Akademiska sjukhuset i Uppsala.

För att minimera risken för komplikationer måste jag gå ned i vikt. Det har jag vetat länge. Första gången Deanne sade det tänkte jag: "Oj vad bra, äntligen något som motiverar mig att gå ned i vikt!" Men det funkade inte. Nästa gång jag tog upp det med Deanne hade jag så lågt blodvärde att hon inte tyckte jag skulle försöka ens. Den här gången sade jag som det är, att jag behöver hjälp.

Det är väldigt väldigt enkelt för smala människor att säga åt överviktiga att banta eller träna. De verkar tro att vi är dumma och inte fattar att man ska äta mindre chips och röra mer på sig. Det är klart vi fattar det. Jag vet förstås att jag borde träna och att jag borde äta bättre mat och sluta med snacks. Det är klart jag vet! Men jag KAN inte. Jag har inte motivationen. Och nu när jag har varit deprimerad hela sommaren har det blivit så att jag tröstätit och struntat i konsekvenserna. Jag berättade för Deanne att jag behöver någon som kontrollerar mig och som sparkar mig i baken och mer eller mindre tvingar mig att sköta mig. Annars kommer jag inte att gå ned i vikt. Det handlar inte om att jag är korkad. Det är ju en livsstilsförändring, och en sådan går inte igenom över en natt. Jag är säker på att en nykter alkoholist eller en fd. narkoman skulle förstå vad jag menar.

Deanne hittade ingen överviktsmottagning i Köping, men hon ska kolla upp saken. Hon förstod mig precis och ska se till att jag får hjälp.

Operationstekniker, del 2

2011-09-30T04:27:00.000-07:00

Som utlovat ska jag nu beskriva olika operationstekniker för underkroppen. Det finns två huvudtyper; metoidioplasty och phalloplasty. Den senare finns i ett par olika versioner. Det är inte lätt att tillverka något från ingenting så underkroppsoperationerna är mycket krångligare än överkroppsoperationerna för FTM transsexuella.

Metoidioplasty förutsätter att klitoris har vuxit, vilket den gör när man tar testosteron. Hur mycket den växer är dock olika från person till person. Metoidioplasty-tekniken går ut på att man ytterligare förlänger samt flyttar klitoris så att den blir till en penis. Ibland lägger man till extra vävnad från någon annanstans. Man kan också kombinera med en sk. urethroplasty som innebär att man förlänger urinröret så att det blir möjligt att stå upp och kissa.

Det finns två stora fördelar med den här tekniken. Dels får man inga synliga ärr alls. Dels får man en fullt fungerade penis som kan bli erigerad och som har fullständig känsel. Det finns dock en stor nackdel också. Penisen blir med den här tekniken mycket liten, vanligtvis en liten mikropenis. 10 cm räknas som maxstorlek med den här tekniken. De bilder jag såg på Transbucket visade dock mycket mindre storlekar.

Phalloplasty går ut på att man helt enkelt tillverkar en penis från vävnad man tar från någon helt annanstans på kroppen. Utseendet på dessa penisar varierar. En del blir helt rörformiga. Andra kirurger kan forma ett ollon. De flesta patienter måste få laserborttagning av hår som annars skulle växa på penisen. Man kan också sätta in ett slags erektionsprotes (samma typ som ibland används på impotenta biologiska män). De flesta som genomgått phalloplasty säger att penisen ser "verklig" ut på håll, men vid närmare anblick syns det att det inte är en biologisk penis.

Den vanligaste formen av phalloplasty är när man använder hud från underarmen. Är man högerhänt tar man hud från vänster arm. Huden rullas ihop till två tuber. Den ena tuben blir till urinrör och den andra tuben blir till penisens utsida. Såret på underarmen täcks sedan av hud från övre delen av låret. Det nya urinröret sammankopplas med det "riktiga." Sedan, med hjälp av mikrokirurgi, kopplar man samman nerverna i penisen med nerverna i klitoris vilket gör att man får "erotisk" känsel i hela penisen. Det kan dock ta ett helt år innan känseln fungerar som den ska.

Den stora nackdelen med underarms-phalloplasty är att man får ett jättestort ärr på underarmen. Fördelarna är att det är den enda tekniken i vilken man kan få BÅDE en normalstor penis OCH fungerande känsel.

En annan version av phalloplasty går ut på att man tar hud från områden nära könsorganet. Huden skärs aldrig bort helt från kroppen. Man gör sedan en tub som från början sitter fast i båda ändar så det ser ut som ett handtag. Sedan tar man loss ena änden och fäster vid klitoris. Slutligen skär man loss så penisen hänger fritt. Detta kombineras vanligen med en urethroplasty. Klitoris lämnas intakt. Antingen precis nedanför penisen eller begravd inuti. Denna teknik kräver många olika ingrepp och det kan ta ett år innan allt är klart.

Fördelen med denna typ av phalloplasty är man inte får något jättesynligt ärr samt att penisen är normalstor. Det ärr man får göms oftast under kläderna. Nackdelen är att man inte får "erotisk" känsel eftersom man inte använder mikrokirurgi (så man måste ta till klitoris för det ändamålet). Utseendet varierar men är vanligen något mindre realistiskt än när man använder underarmshud.

Alla ovanstående operationstekniker kombineras vanligen med vaginectomy, hysterectomy och scrotoplasty. Vaginectomy innebär att man stänger vaginan. Hysterectomy går ut på att alla inre kvinnliga organ tas bort. Scrotoplasty är när man tillverkar en pung. Vanligen gör man denna genom att man sätter in testikelproteser i de inre blygdläpparna. Resultatet blir, enligt de bilder jag sett, mycket bättre än vad det låter som och det ser ut som en helt vanlig pung.

Operationstekniker, del 1

2011-09-27T11:08:00.000-07:00

Som utlovat ska jag nu berätta litet om de olika operationteknikerna som finns tillgängliga för FTM transsexuella. Jag börjar med överkroppen. Nederdelen tar jag i nästa inlägg.

Vad gäller överkroppen finns två olika tekniker. Den ena kallas bilateral mastectomy och den andra kallas peri-areolar. Peri-areolar går bara att tillämpa på dem som har mycket små bröst så det blir definitivt inte aktuellt för mig. Den tekniken går ut på att man suger ut bröstvävnaden genom titthål i vårtgården, eller genom att skära runt hela vårtgården. Överbliven hud skärs bort och om bröstvårtan är för stor förminskar man den. Fördelen är att man inte får några direkt synliga ärr. Nackdelen är att man inte kan ändra bröstvårtornas position. Mäns bröstvårtor sitter ju längre ut på bröstkorgen medan kvinnors sitter mer mot mitten.

Bilateral mastectomy, även kallat "double incision," d.v.s "dubbla snitt" (jag vet ej de svenska namnen) används på stora och normalstora bröst. Den tekniken går ut på att man skär två snitt längs bröstens undersida, från mitten av bröstkorgen ut mot armhålan. Bröstvävnaden tas bort med skalpell och ibland kan man "finputsa" litet med fettsugning. Bröstvårtorna får en ny, mer manlig, position och kan även förminskas. Ibland tas bröstvårtorna bort helt och då gör man vid ett senare tillfälle nya med hjälp av löst skinn. Färgen samt vårtgården tatueras då in. Nackdelen med denna teknik är att man får ärr. Man kan också få något försämrad känsel i bröstvårtorna.

Jag kan alltså förvänta mig bilateral mastectomy. När detta sker kan jag dock inte svara på, för allt drar ju ut på tiden något så extremt. När jag såg bilderna blev jag litet oroad som sagt, men nu när jag läser om det rent tekniskt så känns det inte fullt så farligt. Sår läker ju och i slutändan har jag i verkligheten den överkropp jag alltid haft i tankarna. Då kan jag se mig i spegeln och se MIG SJÄLV! Det har jag inte kunnat förut. Och ärren... de syns nog inte så bra på långt håll, och fullt så mycket kommer jag ju inte att springa runt i bar överkropp... eller...

Den blodiga baksidan

2011-09-24T06:03:00.001-07:00

I förmiddags var jag inne på Transbucket igen. Transbucket är en webbsida där transpersoner visar upp sina operationsresultat. Det finns också information om de olika operationsteknikerna, och detta tänker jag sammanfatta i nästa inlägg.

Tidigare när jag varit på Transbucket har jag mest tittat på och häpnats över vilka fina resultat det blir, i varje fall på överkroppen. Idag slog mig en ny tanke. En del hade fotat sig själva ganska kort efter operationen, varpå de inte hade läkt riktigt. Jag blev litet kall när jag såg bilderna på dessa blodiga, ärriga överkroppar som gav en viss Frankenstein-känsla. Det gick plötsligt upp för mig att jag kommer att opereras!

Jag har aldrig i hela mitt liv legat på sjukhus. Jag har aldrig haft en svår skada, har inte ens fått sy ett sår någon gång. Men jag ska utsätta min kropp för DET DÄR! Visst är jag litet rädd, eller i varje fall orolig. Jag som är rädd bara när en av katterna har behövt sövas, jag ska sövas själv. Och hur kommer det att kännas att se sig själv i spegeln och se en sådan där svullen, ärrig Frankenstein-kropp?

Självklart kommer det att vara värt det. Det finns nog inget jag längtar efter så mycket som att bli av med de där äckliga brösten. Men nu har jag insett något som jag visst vetat, men ignorerat tidigare: att vägen dit inte kommer att vara så himla kul. Jag har nog inte riktigt fattat hur allvarligt det här är förut. Men det känns helt rätt. Dagen när det är över kommer att vara underbar.

Målbrottet

2011-09-12T10:18:00.001-07:00

Efter klimakteriet kommer puberteten... Hmmm. Ja, logiken är litet omvänd för transpersoner.

Klimakteriebesvär slapp jag helt verkar det som och jag befinner mig nu på resans nästa steg; puberteten. Finnar tre gånger så stora som jag hade i tonåren "pryder" halva huvudet och rösten är helt lustig.

Min tjejröst, den som jag levt med i hela mitt liv, den är helt borta nu. Istället är jag alltid hes, kanske för att jag inte hittat rätt tonart att prata i än, och försöker jag prata eller sjunga höga toner skär det sig helt, en riktig målbrottsröst.

Självklart är jag glad över detta, men det har också sitt pris. Min sångröst är tillbaka på utvecklingsstadium noll. Jag fick ofta höra att jag hade en jättebra sångröst och jag hade tränat den i tjugo år. Nu är den helt borta. Jag kan inte sjunga hälften så bra med min mörka röst. Kanske är det för att den inte är "färdig" - att den liksom inte landat riktigt än. Kanske för att jag som sagt inte hittat min tonart än. Kanske måste jag helt enkelt börja sångträna från noll igen.

Jag tänker ibland på de sånger som jag inte kommer att kunna sjunga igen, t.ex. hjältinnas stora nummer i min ofullbordade musikal - en sång som jag verkligen njöt av att sjunga. Men jag ska försöka fokusera på det positiva - på de helt nya sångmöjligheter jag får nu. Äntligen får jag ju den röst jag vill ha! Äntligen får jag ju en manlig sångröst!

Min favoritsångare, alla kategorier, är en skotsk folksångare vid namn Dick Gaughan. Jag har alltid velat låta som han. När man hör hans röst vibrerar det i bröstbenet. Nu kan jag verkligen satsa på att försöka lära mig hans sångteknik! Har ni inte hört Dick Gaughans otroliga röst, så klicka här för ett smakprov.

Min herre

2011-09-04T14:20:00.001-07:00

Då har jag varit på bröllop då, iförd kostym och allt. Det var trevligt. Ett par saker pekar på att jag passerar allt bättre som man. Min egen låtsasbrorsa kände inte igen mig först, vilket var roande och litet pinsamt på samma gång. Senare, under middagen, tilltalade servitören mig med "min herre." Första gången jag blivit kallad för det. Alla jag inte redan kände fick jag presentera mig för och förklara vem jag var... "brudens låtsasbror... alltså jag är hennes pappas frus... son." Det kändes roligt och rätt.

< Jag i min kostym. Mamma tyckte jag var snygg!

Kostym

2011-08-31T10:58:00.000-07:00

På lördag ska jag på bröllop. Min låtsassyster och hennes sambo ska äntligen gifta sig! Det ska bli mycket roligt. Inför bröllopet har jag nu köpt min första kostym. Jag trodde aldrig jag skulle hitta en kavaj som passar eftersom jag har smala axlar, bred midja och är superkort. Men tro det eller ej, jag hittade en. Lite lång i ärmarna är den, men det kan jag lägga upp.

Jag stod där inne på Dressman och kollade runt och typiskt nog var jag enda kunden där. Butikskillen ville såklart hjälpa till och först var jag litet blyg för det eftersom jag ännu inte tror att jag passerar helt och hållet som kille. (En unge på gatan kallade mig för "den" härom dagen. Ja, det är ju i varje fall bättre än "hon"). Men sedan fick han hjälpa mig i alla fall, och han gjorde inte en min, så kanske passerade jag.

Jag känner mig riktigt snygg i kostymen. Det ska bli spännande att visa sig i den inför familj och släkt.

Recension utgår...

2011-08-31T10:55:00.000-07:00

Jag hade tänkt recensera eller i varje fall berätta om programmet med Chaz Bono, men det går inte. I helgen blev jag nämligen helt plötsligt utan tv. Allt krånglar för tillfället, även datorn, varpå jag inte kan komma online hur lätt som helst.

Om någon därute såg programmet så skriv gärna något om det!

Tv-tips

2011-08-25T11:57:00.000-07:00

Om ni har turen att ha tillgång till tv-kanalen TLC ska ni kolla på söndag 21.00. Då kommer en dokumentär om Chaz Bono, Chers son som gjort samma resa som jag håller på med. Kan vara värt en titt!

Drömmen om en platt profil

2011-08-23T13:32:00.000-07:00

Såhär under resans gång kan jag inte låta bli att längta efter nästa steg, samtidigt som jag i stora drag njuter av de förändringar som hormonerna ordnar.

Som jag skrev tidigt här i bloggen, minns jag hur jag ca 10 år gammal såg ned på min kropp och hatade hur brösten växte. Jag visste inte bättre då än att acceptera det. Nu finns det få saker jag önskar lika starkt som att få en manlig bröstkorg.

Det har varit en varm sommar, och många gånger har jag önskat att jag kunde ha bar överkropp där jag satt i solen i trädgården. Det är en dröm jag haft i massor av år. Om allt inte drar ut på tiden, som det verkar göra jämt, så kanske jag kan ha bar överkropp nästa sommar. Jisses vad jag ska bada! Jag har inte badat på flera år. Hur ska det gå till liksom?

För övrigt blev det ingen kvinnovecka den här månaden. Yea haw!

Från mezzosopran till tenor, eller

2011-08-11T13:34:00.000-07:00

Min mamma säger att hon tycker min röst har förändrats. Det tycker jag själv också. Jag vet inte om det beror på hormonerna eller om det är något jag övat upp. Kanske är det en kombination!

Jag har sjungit mycket på sistone. Jag har sedan massor av år gjort midi-arrangemang till mina låtar och sjunger till det med hörlurar och mikrofon - ett suveränt sätt att öva på bara sång, utan att distraheras av att spela samtidigt. En morgon för en dryg vecka sedan var jag hes och ouppsjungen, och därför kunde jag sjunga väldigt låga toner... Sedan har jag fortsatt med det. Jag har fått sänka låtarna upp till sju tonarter.

Förr var jag mezzosopran (vilket var trevligt men irriterande eftersom ingen låt var i en tonart som passade mig, eftersom jag låg mitt emellan sopran och alt). Nu sjunger jag tenor och kan till och med ta ett par toner bas! Det är jättekul. Men det är inte bara tonläget som gör att man låter manlig eller kvinnlig. Det är också sättet att sjunga, och det övar jag på nu.

Det är inte lika uppenbart när jag pratar. Sättet att prata kommer ju så automatiskt. Jag måste öva mer antar jag. Särskilt feminin låter jag när jag pratar med katterna. Det blir ju så fjolligt när man pratar med djur. Katterna kan ju en massa ord och kommandon och sådant också som de kanske inte skulle förstå om jag använde en annan röst. Näväl... Övning ger väl färdighet antar jag.

Spruta nr 2

2011-08-05T02:31:00.000-07:00

Tänk att det redan har gått sex veckor!

Idag var jag och tog den andra testosteronsprutan. Nebido heter preparatet. Den här gången delade sköterskan upp det på två sprutor och gav mig på två olika ställen så det skulle göra mindre ont och för att motverka att jag får ett sådant där kliande utslag igen. Jag fick en spruta i vardera skinkan och det känns som värsta träningsvärken. Hoppas det inte blir värre, utan att det går bra den här gången.

Det ska bli väldigt kul att se förändringarna i kroppen efter den här sprutan. Redan efter den första har jag ju märkt av tre saker: Kvinnoveckan tunnades ut, huden blev fet (jag har finnar i hårfästet nu... inte så kul, men ändå), och dessutom har jag märkt av en ökad lust, så att säga. (Hehe).

Jag har hört från två olika perosner att mitt ansikte ser mer manligt ut nu, men detta kan omöjligt ha med testosteronet att göra, för det tar mycket längre tid än såhär för fettet i kroppen att byta plats och forma om ens drag. Jag tror att jag bara blivit fetare. Eller så luras de av min nya frisyr.

Jag kan bara inte vänta tills rösten ändras och tills jag får skägg! Jag undrar hur många som säger "hon" när jag har skägg. Det finns säkert någon som gör det, men då kommer jag att säga ifrån!

Vad gäller rösten så har jag märkt att jag kan sjunga mycket lägre toner nu. Detta har jag troligen övat upp. Jag vet inte om Nebidon spelar in än.

Son?

2011-07-22T03:06:00.000-07:00

Jag har nyss kommit hem från en tvådagarstur med min pappa. Vi åkte upp till Hälsingland och gick på Järvzoo.

Pappa har tidigare tyckt det varit jobbigt det här med min resa, men nu gjorde han mig väldigt glad. Vid flera tillfällen under bilturen behandlade han mig som en man och det tycker jag var starkt gjort av honom. Bland annat frågade han om jag är den enda killen på katthemmet, och så sade han att jag som har så tjockt hår nog aldrig kommer att bli tunnhårig.

Underbart!

PS. Det finns två killar till på katthemmet, och mitt tjocka hår har jag efter mormor som är från Nordnorge.

Effekt nummer ett

2011-07-19T13:51:00.001-07:00

Ja, nu har jag märkt av en garanterad första effekt av testosteronet. Fet hy kan ju som ni påpekade ha med värmen att göra. (Fast den blev inte mindre fet när det var 15 grader varmt).

Den här veckan är nämligen "den där" veckan, den vidriga kvinnoveckan. I vanliga fall har jag blött extremmycket och det har varit outhärdligt. Den här gången var det helt annorlunda. Det satte liksom aldrig riktigt igång. Det kom knappt något alls. Det är helt underbart!

Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång. Då har jag hunnit få en spruta till. Läkaren sade ju att det kan ha försvunnit helt inom två månader.

Förresten har klådan försvunnit tack vare salvan.

Biverkning, fortsättning

2011-07-14T01:55:00.000-07:00

Igår var jag och kollade upp märket som jag fick efter hormonsprutan. Det kliar ju så att jag blir tokig, och blir bara större och större.

Troligen fick sköterskan inte in allt medlet ända in i muskeln och litet läckte ut, och litet blev kvar under huden. Det som är kvar under huden ligger där och irriterar.

Sprutan var på 4 ml vilket är mycket. Nästa gång ska de dela upp det så jag får 2 ml på olika ställen. Då kommer det troligen att gå bra.

Nu har jag fått någon salva mot klådan. Hoppas det funkar. Jag håller på att förlora förståndet som det kliar.

Biverkning

2011-07-10T02:42:00.000-07:00

Det är ungefär tre veckor sedan jag tog hormonsprutan, men plötsligt har något skumt hänt. Jag trodde jag hade fått ett stort myggbett, men det är det inte. Just precis på det ställe där jag fick sprutan har det blivit ett stort, rött, svullet märke som kliar som sjutton. Jag får försöka ringa hormonläkaren i morgon och fråga om detta är normalt.

Ett första tecken?

2011-07-06T14:14:00.000-07:00

Jag var aldrig säker på hur bra hormonsprutan tog, för en del verkade läcka ut. Jag hittade en stor fläck på kläderna när jag skulle tvätta.

Jag har inte känt några förändringar än, vilket inte är konstigt. Det kommer att dröja. Men en sak som läkaren sade verkar ha satt in. Det är en mindre rolig sak dock. Läkaren sade att man får fet hud, och på sista tiden har jag känt mig helt flottig i ansiktet. Det kanske beror på något annat, men man vet ju inte.

Inte är det särskilt trevligt att vara flottig i ansiktet, men det glädjer mig ändå, för det gör ju att jag vet att sprutan faktiskt tog, att det händer saker.

Västern - en manlig mans värld

2011-06-30T05:08:00.000-07:00

Nu har jag nördat ned mig i Vilda Västern igen... Det var dock ett tag sedan sist. Det finns några historiska ämnen som jag ända sedan tonåren i perioder grävt ned mig i, nämligen polarfarare, Alexader den Store, Robin Hood, folkvandringstiden och, ja, Vilda Västern. Den senare mest sällan men aktuell just nu. Jag satte nämligen i gång med en sedan länge planerad novellsamling som utspelar sig i denna romanticerade version av USA på 1800-talet.

Det som skiljer Vilda Västern från mina andra historiska favoritämnen är att jag vad gäller Västern inte är särskilt intresserad av att ta reda på det som är genuint och exakt historiskt korrekt (något som är hela drivkraften bakom mitt intresse för t.ex. folkvandringstiden). Nej, det är stereotyperna och myterna som får mig att gilla Västern. Min novellsamling kommer att bli fullproppad med sådana. Det är det som är kul. Och ja, självklart skriver jag med glimten i ögat. Man kan inte vara superseriös när det gäller Vilda Västern. Är man det blir det bara töntigt.

Förr funderade jag aldrig över varför jag fastnat för just Vilda Västern, men numera tycker jag att det är uppenbart. Jag kan faktiskt inte tänka mig något som är mer rått manligt än lortiga desperados med megamustascher, vidrig kvinnosyn och fallossymboliska vapen. Kan ni? Västern var verkligen männens värld. Jag säger inte att det var en bra värld, men manlig var den. Jag har aldrig attraherats av machomän och inte heller velat vara en, men ändå gillar jag det hela.

Urtypen: Skådespelaren Michael Biehn som Johnny Ringo i "Tombstone," en karaktär som jag alltid älskat.

När jag tänker efter så är ju faktiskt mina andra historiska nördintressen typiskt manliga också. Polarfararna var män, ute med män i vildmarken och kvinnor tänkte de inte ens på (ja, det skriver de själva).

Alexander den Store säger sig självt: Antiken var ju en männens värld full av stolta halvnakna krigare som beundrade manskroppen och inte sällan gick till sängs med andra stolta halvnakna krigare.

Folkvandringstiden var kanske den manligaste tiden av alla. Barbarer som goter och vandaler drevs av att vara stenhårda manliga krigare som hellre dog än gav sig, och kvinnor nämns knappt.

Robin Hood hade ju visserligen sin Marian, men han levde med 100 muntra män i lincolngröna kläder och kämpade mot andra män. Och observera att han hade en långbåge, en lång båge som han sköt med, inte en liten båge. Hehe.

Är det typiskt manligt att vara nörd? (Nörd i bemärkelsen "insnöad på ett enda ämne"). Den typiske nörden är ju kille och gillar kanske Star Trek eller serietidningar. Själv gillar jag Vilda Västern och polarfarare. Finns det kvinnliga nördar därute som läser detta, skriv en kommentar och hör av er!

Spruta nummer ett

2011-06-22T10:51:00.000-07:00

Idag fick jag den äntligen - min första spruta med testosteron. Jag gick till en sjuksköterska som injicerade medlet i rumpan på mig, fast tack och lov var det inte långt ned på rumpan så jag behövde inte ens ta av mig brallorna. Det blev snarare i nedre delen av höften.

Sprutan gjorde inte ont alls, men efteråt kom smärtan. I den närmaste timmen hade jag jätteont, som ett getingstick. Nu, flera timmar senare, gör det fortfarande ont, särskilt om jag rör vid märket.

Men det är värt smärtan! Jag undrar hur snart jag kommer att märka något. Just nu känner jag ingen skillnad.

Äntligen är allt på gång och det känns helt fantastiskt!

Ett riktigt äventyr

2011-06-21T12:29:00.001-07:00

För ungefär ett år sedan gjorde jag en lista över saker jag aldrig gjort men skulle vilja, och tänker, göra minst en gång under mitt liv. Som trogna läsare vet så skrev jag om den och berättade att nu när jag startar mitt nya liv så har jag börjat se till att pricka av de olika punkterna på listan. Idag kan jag stolt pricka av en till.

Punkten var "segla segelbåt" och det har jag gjort idag. Min före detta Greenpeacekollega Adam har köpt båt, en sju meter lång segelbåt, och nu fick jag följa med ut. Jag kan ärligt säga att det var en av de absolut roligaste saker jag gjort i hela mitt liv och det klart roligaste jag gjort på väldigt många år. Det blev ett riktigt äventyr!

Med på turen var en tjej som hette Maria, Adam och jag. Vi lade ut från Västerås hamn vid elvatiden, satte kurs mot Ängsö och blev ute på Mälaren i sju timmar. Först körde vi med motor och jag, som fick styra mesta delen av resan, stod upp i aktern med rodret. Det var jättekul. Jag kände mig som en riktig viking, eller någon annan form av sjöbjörn.

Snart satte vi dock segel. Det blev stressigt först, för vinden tog i på en gång och båten låg helt snett i vattnet så man gled av sätet och trodde att man skulle kantra. Det var litet läskigt innan man vande sig. Men när Adam fått seglen rätt gled vi fram rakt och fint och utan problem. Solen sken och det var riktigt härligt. Jag tror jag såg en havsörn över en av öarna, men jag är inte helt säker, så något kryss i fågelboken vill jag inte göra.

Efter en lång trevlig tur upptäckte vi att vi tappat bort oss litet, och precis då slog vi i ett grund! Allt hoppade till och jordnötterna vi knaprat på täckte hela däckgolvet. Men det gick bra och vi hittade rätt kurs igen.

Just som vi började närma oss Ängsö och tänkte lägga till vid en närliggande ö för att äta lunch, så började det regna och blåsa. Plötsligt befann vi oss mitt i en storm! Jag satt vid rodret medan Adam revade seglen, och regnet störtade över mig, vågorna slog in över däck och sköljde över mig. Jag var våt som i en dusch. Vid horisonten syntes blixtar. Himlen var kolmörk. Maria var rädd, men inte jag. Jag hade jättekul. Jag kände mig som någon av mina polarfararhjältar, som Shackleton eller Worsley som tog en liten livbåt (lika stor som Adams båt) över världens farligaste hav i Antarktis. Jag kände mig som en riktig äventyrare och det var helt underbart.

Till sist kom vi ut ur stormen och hissade förseglet. Vi vände hemåt utan att ha gått iland någonstans. Solen kom fram men det blåste till och från. Vi åt vår lunch och det var lugn och ro ett tag. Det var till och med litet för lugnt, för vi kom nästan ingen vart. Adam fick inte riktigt ordning på seglet, för vinden kom rakt framifrån. Vi försökte kryssa men det gick inte så bra, så vi körde mest i cirklar. Det måste sett riktigt roligt ut för dem som såg oss. Vi kände oss som totala amatörer.

Slutligen struntade vi i seglen och körde hem med motor. Då kom regnet igen. Jag satt och styrde i regnrock under spöregnet. Det var jättekul tills vattnet trängde in genom jackan och blötte ned hela min stickade tröja. Vågorna var enorma och slog mig i ansiktet.

Tillsist fick Adam ta över, men när solen kom tillbaka tog jag rodret igen. Nu stod jag upp och styrde in oss mot Västerås. Det blåste kraftigt med stora vågor och det kändes litet farligt att stå upp, vilket var hemskt kul. Återigen blev jag till någon av min fantasis sjöfarare, och jag stod där i min lånade regnoverall och sjöng och njöt tills vi var hemma igen.

Det var en helt fantastisk dag. Min sista dag utan testosteron. Jag glömmer den aldrig.

ÄNTLIGEN!

2011-06-20T05:59:00.000-07:00

Idag ringde jag surt till Uppsala igen och frågade vart mitt testosteron höll hus. Då visade det sig att receptet hade skickats i fredags! Jag rusade genom regnet till apoteket och hämtade ut det. Det kostade över 600 spänn, så jag tog faktura.

Apoteket hade bytt datorsystem, så det tog killen säkert en halvtimme att fixa fram min faktura. Bakom mig stod folk och trampade och sade att halva deras lunch hade gått åt bara för att vänta. Då önskade jag att jag gått dit senare så de inte skulle haft lunch. Jag hade ju själv ingen tid att passa.

På onsdag har jag fått tid hos en sjuksköterska som ska hjälpa mig ta sprutan. Den ska ju tas i rumpan så man måste få hjälp till det. Sprutan ska tas var 12:e vecka, men den andra ska tas redan efter sex veckor. Så länge ska hormonet hållas i kroppen.

På asken står det Kristian! Det gör att det känns extra bra.

Äntligen känns allt kul igen.

Nu heter jag verkligen Kristian!

2011-06-17T10:38:00.000-07:00

Ja, nu heter jag verkligen Kristian! Idag läste jag brevet från Skatteverket där det stod att mitt namnbyte gått igenom. Jag fick enbart byta mitt förnamn, så alltså heter jag inte Flins i andranamn än. Det får vänta tills allt är klart.

Jag tänker att det borde kännas annorlunda att ha ett annat namn, men det känns ingenting. Allt känns helt normalt. Kanske är det för att jag ju hetat Kristian i många många år i mitt inre.

Detta betyder också att alla som envisats med att använda mitt tjejnamn måste sluta med det nu. Jag heter inte så längre och kommer aldrig att heta igen.

På Västmanlandsfronten inget nytt

2011-06-15T04:46:00.000-07:00

Jo, det var jättelänge sedan jag skrev här. Jag har inte glömt min blogg, men när jag startade den bestämde jag att jag bara skulle skriva om sådant som rör min resa, och inget annat. På sista tiden har INGET hänt gällande min resa, vilket såklart är mycket irriterande. Jag har inte fått receptet än och har ringt och gnällt. Tur att jag är en lugn person, för annars hade jag tappat förståndet för länge sedan.

I övrigt har jag blivit arbetslös, men jag har en idé på ett eget företag, eller rättare sagt en produkt, så det är det jag försöker satsa på nu.

Ber om ursäkt till mina trogna läsare att jag inte har berättat något spännande på så länge. Jag återkommer snarast så fort det händer något! Jag har inte glömt er!

Äntligen nyklippt

2011-05-29T04:11:00.000-07:00

I brist på pengar så var jag inte till frisören på över ett år. Senast jag klippte mig var förra sommaren när polaren skalade mitt huvud. Sedan dess har en enorm kalufs vuxit ut.

Jag tyckte inte att jag hade råd att kosta på ett frisörbesök när jag inte ens hade pengar att ta mig till jobbet. Men allt har en gräns. Tillslut stod jag inte ut längre så igår var jag och klippte mig. Det blev ganska bra.

Jag sade att jag ville ha en riktigt grabbig frisyr för att försäkra mig om att hon inte tog mig för tjej och klippte en tjejvariant av frisyren jag ville ha. Jag tror inte hon tog mig för kille dock, men jag vet inte. Jag blir vansinnig på att inte passera. Ge mig skägg nu!

Så här blev det i varje fall. Och ja, jag gör en knäpp min för jag gillar inte hur jag ser ut i ansiktet. Nackdelen med kort hår är att det framhäver mina kvinnliga ansiktsdrag, runda kinder et.c.

Segt värre

2011-05-28T12:07:00.000-07:00

Pratade med hormonläkaren igår. Tydligen har han inte fått resultatet från gynundersökningen och det är därför jag inte fått något recept. Jag frågar mig: Varför har läkaren inte kontaktat mig och frågat om det hela när han märkt att det dröjt? Troligen har han väl hur mycket som helst att göra att han inte har koll på en enda patient. Hade jag inte ringt hade allstå INGET hänt alls. Nu måste jag ringa gyngubben och be honom ÅTERIGEN skicka resultatet. SUCK!

Mitt namnbyte gick för övrigt inte igenom eftersom jag testade att ansöka om att byta båda namnen. Det var väntat. Nu får jag ansöka igen.

Varför dröjer allt jämt?

2011-05-18T10:46:00.000-07:00

Jag har fortfarande inte fått något recept på hormoner. Mycket frustrerande. Jag ringer nog i morgon om jag får tillfälle, och frågar vad som dröjer.

Jag har inte hört något om namnbytet heller. Suck!

Flins Kristian

2011-05-14T06:03:00.001-07:00

Nu har jag postat ansökan om namnbyte. Jag valde att testa systemet och skrev att jag önskar ändra båda mina förnamn. Vi får se vad de säger. Jag kan ju inte få mer än ett nej. Jag ska vara Flins Kristian Sidén. Varför jag valde de namnen kan ni läsa i ett tidigare inlägg.

Snart nytt namn

2011-05-09T12:55:00.000-07:00

Idag var jag hos Deanne, överläkaren i Uppsala, igen. Det börjar kännas som rutin att åka dit nu, och det ska ju vara rutin också. Det var ett kort möte och vi sade inte så mycket, men en sak tog vi upp. Deanne frågade mig varför jag inte bytt namn än, och jag berättade vad jag läst.

Enligt Skatteverkats blankett får man bara byta namn en gång i livet. Och man får bara byta ett av sina namn, annars kostar det 1000 spänn. Jag vill såklart byta både mitt förnamn oh mitt andranamn, och eftersom jag inte har några pengar så kan jag inte det. Jag har inte velat byta bara förnamnet, eftersom jag var rädd att jag inte skulle få byta andra namnet senare.

Nu berättade Deanne att personer i min situation får visst byta en gång till, nämligen när själva identitetsbytet sker: sista steget på resan. Så jag behöver inte oroa mig.

Därför ska jag så snart som möjligt fylla i Skatteverkets blankett och byta namn på riktigt. Jag är extremt trött på att se mitt tjejnamn överallt. Jag HETER ju Kristian ju!

Ny sångröst... snart?

2011-04-29T12:01:00.000-07:00

Efter beskedet att jag ska få hormoner har jag funderat på hur det blir när min kropp förändrats. Små saker, som ändå är viktiga för mig, kommer att bli verklighet.

En sak jag länge drömt om är att få en manlig röst. När jag pratar kan jag inte dölja att jag är född tjej. Men det är inte främst pratet jag drömmer om. Jag har alltid sjungit och en gång i tiden hade jag en riktigt bra sångröst. Jag övade upp den under massor av år, experimenterade tills jag fann min egen röst. Men då var jag tjej!

De senaste åren har jag bara sjungit i min ensamhet, och ofta inte alls. Min sångskicklighet har förfallit tyvärr. Jag vill inte sjunga som en tjej. Jag har knappt velat lyssna på inspelningarna jag gjorde. När jag har fått mörk röst kommer jag att kunna sjunga seriöst igen! Jag planerar att äntligen spela in sånger igen. Göra ett nytt album. Lägga upp låtar på YouTube. Kunna visa upp min musik för folk utan att behöva känna att det inte är jag som sjunger.

Det ska bli helt underbart. Jag blir troligen tenor. Kanske kommer jag att låta ungefär som min bror. Han sjunger jättebra. Jag undrar bara hur lång tid det kommer att ta tills jag verkligen låter som en man.

Allt klart för hormoner!

2011-04-28T09:56:00.000-07:00

Har kommit hem från Uppsala glad i sinnet. Idag var jag på metabolmottagningen och träffade Magnus Isaksson som är hormonläkare. Nu är allt klart. Jag ska få testosteron inom kort. Han ville kolla något, så jag fick lämna blodprov. När resultaten kommer skickar han mig receptet. Så snart är det alltså! På samma gång ska jag också få ett intyg som visar att jag har rätt att få testosteron. Detta behövs tydligen, trots recept. Jag vet inte varför. Kanske missbrukas hormonet.

Testosteron får man genom sprutor. Förr gick det att få via tabletter men dessa gav tydligen skador på levern så dem har man slutat med. Var tredje månad får man istället en spruta i skinkan. Den behöver jag inte åka till Uppsala för att ta, men jag får inte ta den på mig själv, så jag får uppsöka en sjuksköterska på min vårdcentral. Det finns också en gel man kan ta om man är rädd för sprutor, men den är inte lika effektiv som injektioner. Som tur är är jag inte det minsta rädd för sprutor. Tvärtom tycker jag det är litet... hmm... kul.

Magnus och jag pratade om vilken effekt testosteron har. Hormonet påverkar kroppen rätt mycket. I längden flyttar det om fettet på kroppen. Kvinnor har t.ex. mest fett runt rumpan och låren men män har mest fett på buken. Jag kommer alltså att få mindre rumpa. Förhoppningsvis försvinner också mina runda kinder. Tränar man får man också mer muskler.

Sedan får man mörkare röst, vilket jag längtar efter. Min tjejröst är ju ett stort problem för mig, särskilt i jobbet. Man får också fetare hud och hår och kan få acneproblem. Jag hade inte mycket acne i tonåren så jag borde klara mig bra dock. Man får ju också skäggväxt och mer kroppsbehåring. Det första som händer, sade Magnus, är att könshåret börjar krypa upp på magen. Raggarsträng kallas det väl?

Dessa saker ska märkas av inom ett halvår.

Men det är inte bara saker man FÅR. Man blir ju av med något också. Det mest glädjande av allt idag, var att Magnus berättade att mensen upphör redan efter ett par månader! Det betyder att jag kommer att lida av detta bara kanske två gånger till i hela mitt liv! Det känns helt överväldigande underbart.

Under mina tidigare besök i Uppsala har jag varit på psykiatrin som är inhyst i en helt annan byggnad på en helt annan plats i staden. Nu fick jag besöka Akademiska Sjukhuset. Trots att jag borde tycka att sjukhus är ganska obehagliga platser som är fulla av sjuka människor, så var det ett imponerande ställe som jag tyckte var rent ut sagt jättehäftigt. Det var banne mig det största sjukhus jag någonsin sett. Jag skulle tippa att sjukhuset var lika stort som hela centrala Köping. Där fanns allt.

Jag gick och tänkte på all avancerad forskning som bedrivs där. På grund av en ombyggnad fick jag gå igenom ett hus för att komma till ett annat hus, och då gick jag genom en korridor med dörrar vilka det stod ord som "professor" på. Jag vet inte varför jag blev så imponerad, men det blev jag. Jag förstår att Uppsala är stolt över sjukhuset.

Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Stället är dock mycket mer överväldigande i verkligheten.

Då var äntligen DET överstökat

2011-04-20T10:21:00.000-07:00

Nu är det så äntligen överstökat. Idag var jag till Västerås för den där vidriga gynundersökningen. Det var på en privat klinik eftersom väntetiden på den vanliga mottagningen var hur lång som helst. Jag promenerade hela långa Vasagatan fram tills jag kom till adressen och fann att det var en vanlig villa. Var jag rätt? Jo, men inte en enda skylt fanns det.

Jag ville helst inte synas när jag satt i väntrummet. Kände mig heldum, som om jag inte alls borde vara där. Hela huset tycktes lukta som kvinnokroppsdelar. Jag ville bara därifrån.

Själva undersökningen gick som tur var jättefort. Doktorn visste vad det gällde och var förstående. Jag låg där med handen för ögonen och försökte tänka på annat. Som tur var var det inte lika hemskt som jag föreställt mig, inte som att bli våldtagen liksom. Men det var sannerligen inte kul.

När jag åter kom ut på gatan gick jag så fort jag kunde till centrum och överdrev det manliga i mina rörelser.

Nu är det avklarat. Hur skönt som helst. Nästa steg - metabolmottagningen i nästa vecka.

Vidrigheter

2011-04-18T10:55:00.000-07:00

På onsdag ska jag till gynekologen. Det känns inte bra, och min enda tröst är att det sedan kommer att vara över, ett avklarat steg på resan. Jag har aldrig i hela mitt liv varit hos en gynekolog, vilket inte är ovanligt för folk i min situation. Vi har något på vår kropp som vi hatar mer än allt annat och som vi tillbringar all vår tid med att ignorera. Att få just detta undersökt är lika med helvetet för oss. Jag ryser av tanken.

Snart händer det grejer

2011-04-10T01:55:00.000-07:00

Kön till gynekologen i Uppsala var evig, så jag gav upp den idén. Även kliniken här i Köping/Västerås har hur lång kö som helst, så jag fick tips om att höra av mig till en privat klinik. Nu har jag fått en tid 20 april. Det kommer att bli jättehemskt och vidrigt, men jag ser ändå fram emot det eftersom det är ett viktigt steg på min resa, samt att jag sedan kommer att vara av med det. Den 28 april ska jag sedan till metabolmottagningen. Nu händer det saker!

Tavlor visar vem man är

2011-04-01T04:56:00.000-07:00

Mitt nya jag har stolt jättestora gaymotiv på väggen. De här är i storlek A1 och jag tecknade dem i stundens ingivelse med märkpenna på blompapper. Jag tycker det blev riktigt snyggt.

Metomol och dess likar

2011-03-28T03:07:00.001-07:00

I förra veckan fick jag en kallelse till Uppsala, men det var inte till gynundersökningen som jag väntar på. Det var till något som kallas metabolmottagningen. Jag hade ingen aning om vad det var för någonting och associerade förstås till det likaklingande ordet metomol. Metomol är en skojig gas från Spirou-serien som gör all metall mjuk.

Marsupilami leker med metomol i Spiroualbumet "Diktatorn och Champinjonen."

Nog skämtat. Jag ringde upp dem och frågade varför jag blivit kallad. Metabolmottagningen sysslar med diabetes och sådant, och efter att jag nyss fått svar på mitt blodprov så vet jag med säkerhet att jag inte har diabetes. (Däremot järnbrist). Förvirringen var stor.

Tillsist kom det fram att metabolmottagningen sysslar med allt som rör hormoner. Det var alltså väldigt goda nyheter att jag blivit kallad dit. Så i slutet av april ska jag dit och förhoppningsvis betyder det att jag ska få testosteron! Yee Haw!

Vad gällde den mystiskt försvunna gynundersökningen ringde jag sedan upp kvinnokliniken. Där fick jag mindre goda nyheter. Läkaren som ska undersöka mig hade blivit tjänsteledig eller något sådant, och det verkade som det hade hänt plötsligt. Nu kan det dröja flera månader innan jag får göra den där vidriga undersökningen. Jag vill ha det överstökat ju! Och dessutom kan jag ju inte få hormoner innan det är gjort. Mycket irriterande.

Jag ska prata med mina vanliga kontakter i Uppsala och höra vad de tycker jag ska göra.

Fyra provrör till...

2011-03-24T06:43:00.000-07:00

Idag var jag till doktorn p.g.a. att depressionen kommit tillbaka. Det ledde faktiskt någonvart. Jag fick ju ta om mitt blodprov tidigare för att det var något konstigt med det. De i Uppsala ville inte säga vad som var fel, och självklart har jag oroat mig. Läkaren idag hade fått brev från dem. Tydligen har jag anemi (blodbrist) och det kan jag ha haft i massor av år. Det kan också vara på grund av detta som depressionen ploppar upp. Det är också troligen roten till den väldiga yrsel som jag haft under vintern.

Orsaken till blodbristen är, typsikt nog, mina ovanligt kraftiga kvinnoproblem en gång i månaden. Att jag blev vegetarian i somras kan ha förvärrat det hela också. Typiskt att någon i min situation ska ha extrema kvinnoveckor... som om det inte var vidrigt nog liksom.

Det var inte kul att sitta där och prata om kvinnoblödningar och äggstockar och sådant äckligt. Jag försöker ju förtränga att jag ens har de där kroppsdelarna.

Som tur är kommer ju problemen att upphöra när jag får hormoner. Måtte det bli riktigt snart!

Jag fick i varje fall ta nytt blodprov och lämna fyra provrör till. Hahahaha! Kanske är det därför jag har blodbrist!

Nej, nedåt

2011-03-21T12:08:00.000-07:00

Glöm det jag skrev igår. För mig går det aldrig uppåt. Jag hade en tillfälligt bra dag bara.

Idag hade jag en av de värsta dagar jag haft på riktigt länge. Det började med att tåget var försenat. Allt var sent på grund av datahaveri så jag kom en och en halv timme försent till Eskilstuna och jobbet. Jag gjorde av med ALLA pengar på mobilen genom att ringa SJ. Det blev tre samtal eftersom det hela tiden bröts. Jag tror de kopplade bort mig med flit. Jag brukar hålla mig lugn men den här gången blev jag vansinnig. Skulle som högst få tillbaka 60 spänn för biljetten, om ens det (man är laglös när man köper biljett i automat och därför inte har något bokningsnummer). Förlorad inkomst och mobilpengar skulle jag inte få ett dugg för. När pengarna tog slut bröts samtalet igen och ingen ringde upp trots att jag uppget mitt telefonnummer, OCH sagt att pengarna höll på att ta slut.

Sådant här är såklart vardag i en pendlares liv, och jag borde inte brytt mig något vidare. Men det gjorde jag. Jag fick ett litet sammanbrott och fann mig själv liggande på golvet på Arboga station med tårar i ögonen.

Så uppenbarligen mår jag inte så bra som jag trodde. Jag var helt kraftlös hela dagen, ville bara låsa in mig i ett skåp och slippa synas. På eftermiddagen bestämde chefen och jag att jag ska sjukskriva mig ett tag. Min depression är tillbaka.

Jag vet inte hur jag ska betala mina räkningar den här månaden. Jag har verkligen ingen aning.

Idag berättade min nya kollega om sitt liv som hemlös och om hur han tagit sig tillbaka till ett "normalt" liv. Då känns plötsligt mina problem så små. Varför klagar jag? Men samtidigt fick det helt motsatta tankar i mig. Han var en buse som tonåring... Jag har alltid varit skötsam, hade väldigt bra betyg, fick alltid höra hur duktig jag var, har aldring gjort en kriminell handling, inte ens snattat. Så varför ska JAG leva i en situation där jag inte ens kan betala mina räkningar?

Just nu är allt kolsvart. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur det här?

Jag behöver en kram.

Uppåt?

2011-03-20T04:58:00.000-07:00

Kanske går det uppåt. Jag vet inte. Det känns i varje fall skönt att vara tillbaka på Greenpeace, även fast själva värvandet inte går så vidare bra. Jag vet inte hur länge jag kan stanna, men jag söker andra jobb under tiden.

Jag har en del nya arbetskamrater. Ibland säger de "han" och ibland "hon." Jag vill inte påpeka detta, men det borde jag kanske.

Trots depp över grova ekonomiska problem så verkar det som om jag mår bättre nu, för jag skriver. I veckan gjorde jag klart en novell som utgör del 2 av ett längre verk. Det är en bok för äldre barn/yngre tonåringar som faktiskt bygger på något jag skrev när jag själv var i den åldern. Goda idéer dör aldrig ju!

Kanske trivs jag med just den boken just nu eftersom den till viss del handlar om att bygga upp ett alternativt samhälle. Det passar mig utmärkt, som samhället tycks hata mig.

Jari och Dibo är varulvar i början av 80-talet. I min nyss klara novell "Mörkrets Barn" lägger de grunden till det som kommer att bli en koloni för icke-människor

Tillbaka till GP

2011-03-12T12:35:00.001-08:00

Jag blev inte långvarig på nya jobbet. Av olika anledningar börjar jag på Greenpeace igen på måndag. Det har varit en deppig och tråkig vecka. Det känns som att jag aldrig kommer att få ett fast jobb, aldrig få trygg ekonomi, aldrig kunna leva ett normalt liv.

Det känns ändå bra att ha Greenpeace, att jag får komma tillbaka såhär på en gång. Det är ett jobb man knappt tjänar ihop till hyran på, men det är ett jobb jag kan och ett där jag trivs. Där passar jag in. Jag har saknat det. Särskilt har jag saknat Thomas, chefen. Ska bli kul att spana snygga killar ihop med honom igen, haha.

Det är sådana här stunder jag lever mitt "andra" liv. Jag har ju två, ett i den trista verkligheten och ett inre. Det är skönt att i drömmen vara någon annan i en annan värld, en annan tillvaro. Oftast stannar det på drömplanet, men nu håller jag faktiskt på och gör det som hela drömmandet på sätt och vis går ut på - Jag skriver igen. Jättekul. Om jag bara kunde skriva klart något också.

Nya provrör och lite till

2011-02-28T10:49:00.000-08:00

Idag kom jag så tillsist iväg på lunchen och lämnade nya blodprover. Det blev bara två provrör denna gång. Den var en jättevirrig tant som tog blodproverna. Hon förstod knappt någonting av min remiss och ville att jag skulle förklara. Hur ska jag kunna förklara? Jag vet ju knappt vad saker och ting betyder på den där lappen.

Sedan ringde jag till Uppsala för att kolla hur lång tid det kommer att dröja innan jag får göra den äckliga fysiska undersökningen. Innan den får jag ju inga hormoner, så jag är angelägen om att få det överstökat.

Jag ska tydligen träffa en läkare som heter Mats Olofsson. Han hade tydligen "planerat in" mig i månadsskiftet mars-april. Varför har han inte "planerat in" mig tidigare för? Är det för att retas? I så fall har han lyckats, för det irriterade mig. Han har ju vetat sedan januari att jag ska göra den där undersökningen.

Ja, ja, som vanligt har de inte glömt bort mig i varje fall...

Innan jag gick hem för dagen hann jag också med mitt livs första körlektion. Jag tar ju körkort på uppmaning av jobbet. Det var ett krav för att jag skulle anställas, och eftersom det är genom Magazin får jag utbildningen billigare.

Det var först litet läskigt att köra en riktig bil, men snart blev det kul. Fast det känns mycket avlägset att köra ute i trafiken. Jag hade aldrig i hela mitt liv suttit framför en ratt innan idag.

Jag var anmäld som Kristian, men på mitt leg står det mitt tjejnamn, men körläraren reagerade inte, inte så det syntes i varje fall.

Nu vet mormor

2011-02-25T12:37:00.000-08:00

Japp, nu vet mormor. Jag drömde i natt att jag berättade för henne, så idag bestämde jag mig för att få ändan ur och verkligen berätta på riktigt. Mamma har tjatat på mig ett tag om att göra det. Jag tänkte berätta för henne innan jul, men just då dog hennes hund och då var det ju inte läge liksom.

Jag vet inte varför jag dragit ut på det. Min mormor är ungdomlig och cool. Det var otroligt. Hon tog nyheten bättre än någon annan. "Du är ju ändå samma person."

Jag vet att jag inte skrivit här på ett tag. Det är mycket nu med nya jobbet. På kvällarna är jag jättetrött.

Fem provrör till?

2011-02-16T11:18:00.001-08:00

Idag hörde jag av Annbritt Ahlén i Uppsala. Hon vill att jag ska ta om blodprovet. Det var tydligen något med mitt blodvärde. Jag har ingen aning om vad det betyder. De vill göra ett nytt prov för att se att det är ok, att det bara var något tillfälligt. Nu har jag ingen aning om när jag ska ha tid att ta blodprov. Det löser sig nog dock.

Adresserad reklam

2011-02-06T09:07:00.000-08:00

Jag hatar adresserad reklam. Varför då? Jo, adresserad reklam är ju adresserad till en just av den anledningen att det är tänkt att vara reklam för något man faktiskt är intresserad av. Jag har t.ex. aldrig fått reklam från något sportföretag, men väl från kattmatstillverkare. Den typen av adresserad reklam är helt ok.

Härom dagen fick jag ett "sådant där" utckick igen. Visst, jag HAR handlat på postorder och gör det fortfarande ibland, men varför tittar inte postorderföretagen efter och tar reda på vad jag faktiskt har köpt för något? Av någon anledning, bara för att näst sista siffran i mitt personnummer är jämn, tror de att jag vill köpa damunderkläder och smink.

Ibland ringer de också. Det är nästan värre. "Hej, vi vill erbjuda dig att prova på två par trosor till en struntsumma." En gång sade jag att jag inte använder trosor, och då frågade hon såklart varför. "Det har inte ni med att göra," sade jag, har jag för mig. Jag borde såklart ha sagt som det var, då kanske de ringer och vill sälja kallingar nästa gång.

På nytt jobb

2011-02-05T13:00:00.000-08:00

På måndag ska jag börja jobba på allvar på nya jobbet. Den här veckan var jag bara där en dag för att lära mig. Det känns som att det kommer att bli jättebra. Alla kollegorna är enormt trevliga och det är faktiskt det viktigaste. Själva jobbet känns också mycket kul, men det är mycket att lära sig.

Alla kallar mig för Kristian. De är så de känner mig. Om de känner till min situation vet jag inte. Chefen vet men jag vet inte om han har sagt det till någon. Jag ska väl föra det på tal vid passande tillfälle, eftersom chefen tyckte jag skulle berätta.

Det var sorgligt att lämna Greenpeace. Själva jobbet kommer jag inte att sakna. Jag var hemskt trött på att bli dissad på gatan, fast när jag tänker tillbaka var det ju jättekul också. Det är vår i luften och jag kan inte sluta tänka på hur härligt det är att jobba utomhus såhär års. Fast snöstorm och regn kommer jag inte att sakna.

Jag saknar dock redan mina underbara kollegor. Det var ledsamt att ta farväl. Men vi ska ju hålla kontakten. De kommer alltid att betyda mycket för mig, på sätt och vis var det något helt nytt i mitt liv att vara med dem. Det var ju första gången jag var Kristian i ett sällskap som inte bara finns online. Det var första gången jag i verkligheten umgicks med andra som inte var straighta. Jag kände mig helt accepterad för den jag är.

Farväl, Greenpeace!

Ny dokumentär

2011-01-24T13:21:00.000-08:00

Det har blivit film om artisten Chers sons väg till att bli kille. Se länken här!

Fem provrör

2011-01-21T12:19:00.000-08:00

I tisdags var jag på lasarettet och lät göra de där proverna jag fick en lista på i Uppsala. De flesta sakerna de skulle kolla har jag inte den minsta aning om vad det är. De tappade mig på fem provrör och jag blev alldeles yr.

Igår hade Annbritt Ahlén i Uppsala ringt min telefonsvarare och sade att jag ska boka tid för återbesök. Jag har inte hunnit ringa upp än. Jag undrar om det är någon särskild anledning till återbesöket, eller om det bara är så att man bokar nytt av rutin. Får ringa på måndag och höra.

Nytt jobb!

2011-01-18T06:15:00.000-08:00

Igår fick jag nytt jobb! Jag ska vara mediesäljare på lokaltidningen, Magazin24.

Vid första anställningsintervjun i fredags, liksom vid en annan intervju igår för ett helt annat jobb, var det ingen som ifrågasatte att jag är en kille. Det kändes mycket bra.

När jag fick jobbet berättade Henrik, chefen, dock att han känner till min situation. Han tycker jag ska "lägga korten på bordet" och berätta för alla. Det kan jag väl. Min resa är ingen hemlighet.

Jag är så glad nu! Det här året har sannerligen börjat bra. Det finns verkligen ett ljus i slutet av tunneln.

En inre bild jag fick igår på väg hem från Uppsala, lyssnande till musik

2011-01-14T01:06:00.000-08:00

En flicka dansar mot vinden. Vid havet är hon kanske, men snarare enbart bland svunna tiders blåst. Bakgrund finns ingen, tomt, men fullt av allt som någonsin varit. Hennes midjelånga hår fladdrar och vågar sig, i takt med den tunna blå klänningen som fångas av byarna.

Hon finns bortom musiken, bortom snöfälten och de tunga granarna utanför fönstrets nattmörker. Hon finns bortom det som syns och bortom det som hörs. Hon finns bortom allt, och därmed finns hon inte.

Någon sjunger, men inte hon. Hon dansar bara, dansar ljudlöst, utan vikt, utan att nudda marken och virvla snön. Snön finns inte där hon är, för där finns ingenting, inte längre, bara minnen.

Någon sjunger. Det är inte hon. Det är en man. Han sjunger inombords där han sitter och tittar ut på snötäcket som skymtar under natthimlen utanför bussfönstret. Han finns. Han är verklig. Han är framtiden, och han reser genom natten mot nya långa ljusa dagar. Han ska dansa med vinden i verkligheten. Han ska le under solen.

Det är han som sjunger. Hon är tyst. Bilden av hennes vindfångade klänning, hennes vågande hår, skymtar bortom natten bara ett ögonblick. Sedan bleknar hon bort och försvinner. Hon var vackrare i hans huvud än vad hon var i hans ögon, men han vill minnas henne så. Hon var vacker, men hon fanns aldrig. Hon var aldrig på riktigt.

Nu tar jag nästa steg på resan

2011-01-13T11:34:00.001-08:00

Nu är jag i Uppsala. Jag hade tid hos Deanne, överläkaren, 18.15 och på grund av usla tåg- och bussförbindelser kan jag inte åka härifrån förrän 21.45. Det var inte lätt att komma hit heller. Jag skulle vara ute i mycket god tid hade jag tänkt. Men tåget var såklart jätteförsenat så jag missade inte bara den tänkta bussen i Enköping, utan även nästföljande buss och kom istället försent. Jag hade som tur var ringt och meddelat detta, så det gick bra.

Mötet hos Deanne var kort men givande. Vi gick mest igenom testresultaten efter min utredning med Gunnar Holm. Både Deanne och Gunnar är överens om att jag med säkerhet verkligen är transsexuell, så nu är det dags för nästa steg på resan.

Nästa steg är hormonbehandling, men att nå dit är tyvärr inte så lätt som jag hoppats. Jag hade i min drömmande enfald inbillat mig att jag skulle kunna gå härifrån med ett recept på testosteron. Detta trots att jag hela tiden vetat att det finns ett litet hinder att ta sig över först - Den fruktade gynundersökningen.

Först ska jag dock själv gå till min vårdcentral och ta litet prover. De måste nämligen veta vad jag har för blodvärden et.c. innan hormonbehandlingen börjar. Gynundersökningen ska genomföras av samma anledning. Man vill veta innan hur jag ser ut där nere och där inne. Efter att behandlingen påbörjats kan allt sådant där förändras nämligen.

Gynundersökningen ska genomföras i Uppsala. Jag hade kunnat få göra det på hemorten, men det finns en fördel med att göra det i Uppsala. De läkarna brukar nämligen ta hand om Deannes patienter, så de vet hur det känns för en. De är vana med, som Deanne uttryckte det, "min patientgrupp."

Nu väntar jag på remiss dit.

Allt händer på en gång! Jag ska jobba, hitta en tid så fort som möjligt att gå till vårdcentralen, och dessutom har jag inte bara en utan två jobbintervjuer som väntar. Den ena på måndag. Den andra snarast möjligt. (Han satte ingen bestämd tid).

Allt på en gång är stressande, men samtidigt kul. Det är mycket som händer när man startar ett nytt liv.

Nu är det fan sluthonnat

2011-01-11T11:47:00.001-08:00

För första gången hade jag Mr Limpy på jobbet. Mr Limpy är som jag tidigare skrivit en naturtrogen kalsongfyllare. Han är magisk, för på något sätt var jag mycket manligare än någonsin. Till och med rösten kändes bättre. Nu åker han ALDRIG av igen.

Kollegan och jag träffade en mycket intressant man som varit tysk frontsoldat under andra världskriget. Han gick själv fram till oss och han sade "Hej, grabbar!" Fast sedan, när jag pratat, kallade han mig flicka. Rösten är bättre men inte bra. Jisses, var irriterande det är.

Jag har börjat reta mig mer och mer på att bli kallad "hon." I början var jag försående. Jag tillät folk ta den tid de behövde för att smälta det här. Nu har jag tröttnat. Jag är en kille för sjutton!

Och på torsdag ska jag till Uppsala...

Folk försöker

2011-01-09T15:19:00.000-08:00

Jag har börjat märka en sak. En del jag känner, folk på katthemmet till exempel, gör en särskild sak när de pratar om mig i min närvaro. De kanske pratar med en katt. Då verkar de inte veta om de ska säga husse eller matte, eller han eller hon. De säger "människan" eller något sådant. Antagligen vet de att de inte ska säga "hon" men vågar av någon anledning inte säga "han." Tack för att ni försöker, men säg "han" tack. Jag är en han!

Kristians hem

2011-01-06T10:34:00.000-08:00

Jag har fått det riktigt snyggt i min nya lägenhet nu. Hela dagarna sedan jag kom hit har jag packat upp och ordnat, så nu är jag nästan helt klar. Mamma har sett bilder och hon jämförde snabbt med min gamla, skitiga, trånga, fula lägenhet. "Det är som om det bor en annan människa där," sade hon om min nya lya. "Det gör det," svarade jag, och då höll hon med.

Det är ju så, att det är inte samma människa som bor här som bodde på det gamla stället. Där bodde en deprimerad person utan kön. Här bor Kristian, killen med framtiden för sig.

Det känns helt naturligt och normalt att gå ute med Mr Limpy i brallorna och att vara kille med alla. Jag är ju bara MIG liksom och det är ju liksom inget konstigt eller annorlunda med det egentligen. Ingen har stirrat på mig. De ser väl bara Kristian, en kille bland andra.

Öppna spisen i vardagsrummet där jag har litet gammaldags tema

Hobbyrummet där jag har allt som rör musik, skrivande och teckning, samt råttan Sokrates bur

Nytt år, nytt hem, nytt kön

2011-01-01T13:27:00.000-08:00

Jag brukade aldrig förut gilla nyårsafton. Jag såg ingen anledning att fira att ytterligare ett år gått utan att något hade hänt i mitt liv och att man bara blivit ett år äldre. Nu är det annorlunda.

Nya saker står för dörren i mitt liv. Jag har ett nytt hem, och det här ska vara ett hem där jag är lycklig. Det ska vara ett hem där jag är Kristian - där jag är JAG.

Ska 2011 bli året då jag blir man? Jag hoppas.

Heltidskille

2010-12-30T12:19:00.000-08:00

Jo, nog har jag alltid varit heltidskille, men jag bestämde en sak innan jag flyttade. Jag bestämde att när jag flyttat skulle jag sluta låtsas vara tjej ibland. På gamla stället visste ju inte grannarna att jag ska bli kille, och jag kom aldrig för mig att berätta. Varför jag inte berättade vet jag inte. Kanske var jag rädd att förstöra vår fina relation. Man vet ju inte hur så gamla människor reagerar.

Nu vet alla i min närhet vem jag egentligen är, så nu är det slut på låtsandet. Nu har jag Mr Limpy på jämt och tar bara av breast bindern när jag jobbar med svettiga saker som att packa upp. Det känns så himla bra!

Tillbaka på bloggen

2010-12-29T11:50:00.000-08:00

Nu har jag äntligen flyttat klart. Sitter här i min nya lägenhet omgiven av kartonger som måste packas upp. På sista tiden har jag inte haft tid att tänka på någonting förutom flytten. Därför har bloggen legat nere. Nu är jag däremot tillbaka.

Min tid i Uppsala har flyttats fram en dag. Den 13 januari ska jag dit. Det blir spännande!

Ett barns ärlighet

2010-12-08T12:58:00.000-08:00

Idag på jobbet satt jag och kollegan och fikade på ett café i Örebro. Vid bordet intill satt en mamma med två små barn. Jag vände mig till dem för att säga till att det minsta barnet hade tappat en socka på golvet. Storasyster, som kanske var tre eller fyra år gammal tittade länge på mig. Sedan frågade hon rakt ut: "Är du en tjej eller en pojke?" "En pojke," svarade jag.

Barn är så härligt ärliga. Nu förstår jag hur de flesta ser mig - De tänker som den lilla flickan och fundrerar på vilket kön jag har. En vuxen skulle aldrig våga fråga så som flickan gjorde. Jag ser hellre att de inte vet än att de ser mig som tjej. När jag får skägg och mörk röst blir alla säkra på att jag är man dock. Det kommer att bli underbart.

I måndags var det en surgubbe som kallade mig "en liten korkad tjej som man kan lura i vad som helst." Jag blev fullkomligt vansinnig och för endast tredje gången i min karriär lackade jag ur under ett värvningsförsök. Jag kunde dock inte skrika eller så eftersom jag måste uppföra mig perfekt när jag har Greenpeace-kläderna på mig. Efteråt ritade min kollega en gubbe i snön som jag fick sparka i småbitar. Jag var liksom tvungen att få ut all ilska.

Måste ha jobb NU!

2010-11-29T10:55:00.000-08:00

Någon som har ett jobb till övers? Jag är desperat. Jag har inga pengar och vet inte om jag får några.

Idag skrev jag litet ansökningsbrev till alla möjliga ställen. Jag skrev såklart "Kristian" i ansökningsbreven, så om jag (förhoppningsvis) blir kallad till en intervju så blir det med en person som ser mig som kille. Skulle vara underbart att börja på ny kula som helt och hållet kille.

Annars är det mest flytten jag har i huvudet nu, flytten och de ekonomiska problemen som tar glädjeudden av precis allting. Det finns fattiga i Sverige, och jag är en av dem. På något konstigt sätt är jag stolt över det. Jag ser det som en merit att ha genomgått tuffa tider än att bara ha fått allt serverat på silverfat hela tiden. Men det är fullständigt nedbrytande. Jag är så jäkla fattig att om jag vann 10 000 kr, och de frågade mig vad jag skulle göra med pengarna, så skulle jag svara: Betala räkningar.

Väck mig om ett par dagar

2010-11-22T11:25:00.000-08:00

Jag jobbar bara två dagar denna vecka. Idag var det bra att jag var hemma. Jag hade sådan mensvärk att jag skrek av smärta. Ingenting hjälpte. Det var fruktansvärt. Jag ville bara bli nedsövd och väckt om ett par dagar. Det finns verkligen ingenting jag hatar mer på hela jorden än den där vidriga kvinnliga veckan. Hoppas jag slipper den snart. Kanske redan nästa år.

Drömmen om att vara snygg

2010-11-19T14:21:00.000-08:00

Härom natten drömde jag att jag hade fotat mig själv, snygga svartvita, konstnärliga bilder. En av dem hade jag förstorat och ramat in. Det var en närbild av något slag.
Jag visade fotot för några som utbrast: "Åh, vilken snygg kille!" Och då svarade jag stolt att det var jag.

Noga betraktade jag fotot i drömmen, och näsan var helt klart min näsa. Den såg bra ut fast den är en liten tjejnäsa. Jag tyckte också att jag hade så sexig mun på bilden!

Det roliga var att det faktiskt var jag på drömmens foto - jag med mina egna verkliga drag. Okej, fast smalare. Kanske blir jag en rätt snygg kille om ett par år även på riktigt.

Passerar bättre

2010-11-18T12:16:00.000-08:00

Helt plötsligt har jag märkt att jag verkar passera bättre som kille på jobbet. Visst, en del ser mig helt som tjej, det vet jag. Men det tycks som om fler och fler tar mig för den kille jag är. Kanske hanterar jag rösten bättre. Kanske känner jag mig bara säkrare och säkrare i mig själv.

För övrigt vet jag inte om det blir något mer jobb efter i morgon fredag. Det har inte gått så bra under mina provdagar. Jag var nog inte redo att komma tillbaka, märkt kanske av sömnproblem och depression. Jag undrar när det kommer att lösa sig för mig. När kommer jag att ha en tryggad ekonomi?

YEE HAW!

2010-11-15T13:31:00.000-08:00

Idag ringde jag Uppsala för att se varför jag inget hört. Det fick jag inte svar på, men jag fick en tid. 12 januari. Då ska jag träffa Deanne igen för att prata om hur utredningen gick. Förhoppningsvis kommer det mötet att resultera i hormoner! YEE HAW!

Idag käkade jag kvällsmat med min kompis Krister. På väg till grillen ringde en annan kompis till honom som också hängde på. Jag hade aldrig träffat den killen förut. Det var häftigt för han tycktes se mig helt som kille, eftersom det var som kille jag blev presenterad. Visst, jag vet inte vad han sade efter att jag gått eller vad han tänkte, men det var häftigt ändå. Det kändes bra. Jag hade inte ens breast bindern på mig, för den hade jag inte orkat ta på mig.

Jag var så tystlåten som möjligt för att inte avslöja mig med mig röst. Jag hatar verkligen min röst.

Tillbaka på jobbet

2010-11-07T10:49:00.000-08:00

Nu har jag jobbat en vecka för Greenpeace igen. Får se om jag blir kvar. Jag har provdagar nästa vecka med. Allt hänger på hur bra jag värvar.

Jag har gått in för att vara Kristian helt och hållet, och det är jag ju... Jag ÄR ju Kristian... Men min röst sabbar allt! När folk ser mig privat, när jag slipper prata, hör jag dem kalla mig "han" och "killen" men i jobbet är det "tjejen" hela tiden. Hemskt frustrerande.

Det är svårt med ett jobb som mitt, där man använder rösten och måste sälja, att förställa rösten. Jag måste få något slags röstträning så jag talar mörkt naturligt... Ja, eller hormoner skulle ju hjälpa.

Fortfarande inte ett ljud från Uppsala. Ska ringa i veckan.

Tjejjobb?

2010-10-29T13:03:00.000-07:00

Min kompis kanske eventuellt möjligtvis kan ordna ett jobb åt mig på häktet i Köping. Problemet är bara att det är ett tjejjobb. Eller, det är ett manligt jobb, men de söker en tjej. Män får nämligen inte visitera kvinnor och de behöver en kvinna som kan göra detta. Juridiskt är jag ju kvinna fortfarande, så visst får jag visitera kvinnor, men jag vill ju inte bli betraktad som kvinna på jobbet. Ja... Det är ett dilemma.

Nästa vecka ska jag provjobba för Greenpeace igen. Jag MÅSTE ha ett jobb nu. Från alfakassan får jag bara 3400 i månaden. Jag hoppas jag kan värva igen så jag får bli kvar på Greenpeace.

En dröm

2010-10-27T12:07:00.000-07:00

I natt hade jag en jättekonstig dröm om att jag skulle börja plugga på lärarhögskolan igen, och på något sätt var tillbaka i tiden. Kanske dök ämnet upp eftersom jag städade vinden inför flytten igår och hittade min gamla kurslitteratur där.

Jag letade mig fram i drömmen genom en egendomlig enorm byggnad till salen jag skulle vara i, och där satt alla möjliga bipersoner ur mitt liv - gamla kursare såväl som klasskompisar från högstadiet, som elever jag haft som lärare. Det var skumt, men det roliga med drömmen var att alla kallade mig Kristian och behandlade mig som en kille. Alla visste vem jag var, men alla var okej med att se mig som kille.

Drömmar kan vara bra roliga.

Flytta!

2010-10-24T14:00:00.000-07:00

Jag har inte skrivit här på bloggen på ett tag. Det beror på att inget särskilt har hänt, men framförallt för att jag varit deprimerad och haft svårt att bara gå upp om mornarna.

Igår fick jag dock det glada beskedet att jag kan flytta. Lägenheten ovanpå katthemmet (bilden) blir ledig i vinter, och jag ska flytta in. Jag är hemskt trött på min lilla etta och det ska bli jätteskönt och roligt att flytta.

Det blir som ett nytt steg i mitt liv, ett steg till något bättre. Jag har bott i åtta år i den här ettan. När jag ser tillbaka på de åtta åren har jag mesta tiden varit deprimerad och haft skrivkramp. Dessa känslor, detta tillstånd, ligger som en grå vidrig dimma i lägenheten. De ligger och trycker likt smutsen under badkaret.

Min nya lägenhet det blir... liksom Kristians lägenhet. Jag börjar ju ett nytt liv nu, och vad passar då bättre än ett nytt hem?

En rolig detalj är att alla på mammas sida i min familj ska flytta; brorsan, låtsasbrorsan, låtsassyrran och kanske mamma. Vilket knäppt sammanträffande!

Jag väntar för övrigt fortfarande på att få träffa Deanne i Uppsala.

Bröst

2010-10-10T10:39:00.000-07:00

Jag har alltid haft stora bröst, och nog har jag hört tjejer vara avundsjuka på det. Själv var jag dock aldrig glad för det. Jag har alltid hatat dem.

I mina ögon finns inte mina bröst. Jo, jag vet att de sitter där, men jag ser dem inte, känner dem inte (för det mesta). Många många gånger när jag gått runt med bar överkropp hemma har jag kommit på mig själv med att vara påväg ut på balkongen. Det slår mig då att ALLA ANDRA ju ser mina bröst. Då blir jag irriterad för att jag inte kan gå ute med bar överkropp. Det är en dröm jag har, att kunna det.

Det som finns på insidan av mig känns som tumörer, som något som inte hör hemma där. Jag vill så gärna bli av med allt det där nu! Jag vill ha den kropp jag ser för mina inre ögon!

En flätad livslinje

2010-10-02T12:54:00.000-07:00

Under en kort period när jag gick på högstadet var min kompis Cecilia och jag (mest hon) intresserade av kiromanti, d.v.s. konsten att spå i händer. Hon fick kolla klasskompisars händer och läste ut en hel del. Jag tvivlar på att jag trodde på det då, och jag tror inte på det nu... eller?

Cecilia upptäckte en ovanlig sak med min hand. Jag har en flätad livslinje. Livslinjen börjar mellan tummen och pekfingret och slutar längst ned på mitten av handen alldeles vid handleden. Den ska sägas kunna avslöja hur länge man ska leva och sådant som jag inte alls tror på.
Cecilia var förbryllad. Hon hade aldrig sett och aldrig hört talas om en flätad livslinje. Livslinjen brukar vara slät, en enkel skåra mitt i handen. Så ser inte min ut. Min är ett trassel av sammanlänkade smålinjer.

På den tiden hade jag ingen aning om varför den kunde tänkas vara sådan. Nu har jag två teorier. Antingen har det att göra med hur jag alltid har levt två liv - ett verkligt och ett i fantasin, där jag var och är hundratals av mina uppdiktade figurer. Eller så är det för att jag är transsexuell. Jag skulle gärna vilja veta hur andra transpersoners livslinjer ser ut.

Eller så betyder en flätad livslinje inte ett smack.

Glada nyheter från Uppsala

2010-09-30T08:12:00.000-07:00

Idag är jag i Uppsala igen. Jag har varit på mitt andra och sista möte med Gunnar Holm, och nu är alltså den psykologiska utredningsbiten klar. Idag fick jag göra intelligenstest. Det kan låta konstigt, men man får göra alla möjliga typer av test för att man ska kunna bekräfta att man är just transsexuell och att det inte är något annat, samt att man vet vad man gör.

Jag blev mycket stolt över att få höra att mina resultat på intelligenstestets olika delar var över medel och ofta även högt över medel! Tjohoo! Hela utredningen tog faktiskt mycket kortare tid än beräknat för att jag var så snabb att göra övningarna.

En övning bestod av att kopiera mönster med något slags klossar. Jag var bra på det, och då sade Gunnar att den goda nyheten var att killar oftast är bättre på den övningen än tjejer. Mycket kul att höra.

Sedan, när allt var klart, kom domen. "Ja," sade Gunnar. "Jag tycker du tillhör gruppen transsexuella." Det var en jättelättnad att höra. Jag blev så glad. Det här ÄR INTE något jag bara inbillat mig. Det här är verkligen på riktigt och nu kan jag få något gjort åt det.

Nästa steg nu blir att träffa överläkaren Deanne igen för att gå igenom saker och ting, och sedan, sedan blir det ÄNTLIGEN hormonbehandling. Det blev jag ännu gladare över att höra! ÄNTLIGEN! Äntligen ska jag få slippa min jäkla röst och månadsäcklet, och äntligen kan jag få skägg och passera!

Fast innan det blir det gynekologisk undersökning. Det blir vidrigt. Men jag får se det från den goda sidan - det är ett ont att gå igenom för att få hormoner, och då är det värt det!

Nu ska jag glatt tuffa ned till bussen!

Hur?

2010-09-29T08:43:00.000-07:00

Hur passerar man som kille när man plockar upp ett paket tamponger ur kundvagnen?

Fördelarna med att vara tjej

2010-09-27T05:30:00.001-07:00

Ja, idag tänkte jag faktiskt skriva om FÖRDELARNA med att vara tjej, för det är klart det finns sådana. Det kan bli intressant läsning för alla som är mtf (male to female). Däremot så kom jag fram till, nu när jag gick igenom detta, att dessa saker inte betyder någonting alls för mig och det blir inte svårt att leva utan dem.

Följande kan låta som typiska klyschor, men allt jag skriver här är faktiskt saker som jag har upplevt väldigt många gånger och som jag också utnyttjat. Det är nämligen lättare att vara såväl lat som fattig om man är tjej. Är straighta killar så naiva att de ständigt upprepar följande handlingsmönster så får de skylla sig själva.

Om en tjej går på dejt med en kille behöver hon aldrig betala. ALDRIG! Detta har jag utnyttjat till 300 procent. Killar köper alla möjliga saker till sina flickvänner och även till tjejer som de önskar vore deras flickvänner. Så länge saken inte är jättedyr räcker det med att tjejen ger honom rådjursblicken så köper han den åt henne. Om hon är typen som går på krogen så kommer killar att köpa dricka till henne. Haha, kanske BEHÖVER män faktiskt högre lön än kvinnor!

Om en tjej i ett könsblandat sällskap har något att bära, även om det inte är jättetungt, så kommer någon av killarna att automatiskt erbjuda sig att bära det åt henne. I detta fall behöver det inte vara en kille som är intresserad av tjejen. Det kan lika gärna vara en farfar eller någon annans pojkvän. Detta har jag såklart också utnyttjat vid upprepade tillfällen. En gång fick jag en näst intill okänd kille att bära den allra tyngsta och mest otympliga delen av min lajvpackning, och jag behövde knappt ens be om det.

Tjejer får ofta gå före in genom dörrar och liknande. "Damerna först," brukar man säga med ett skratt. Man tror att man är skämtsamt gammaldags, men ändå finns kravet att man MÅSTE låta tjejerna gå före. Det hör till modern hövlighet. Detta har jag inte utnyttnat i någon större utsträckning för det ger inga direkt fördelar.

Om en tjej hamnar i någon form av svårighet kan hon komma ur den genom att spela eller till och med bli svag. Hon börjar gråta eller liknande och motparten känner att han måste ge med sig för att inte skada den lilla flickan. Detta har jag utnyttjat många gånger.

En till sak som kan vara bra med att vara tjej är att jag tror det kan vara lättare att ta kontakt med nya människor när man är utomlands. Detta hade jag fördel av när jag till exempel reste på Irland. Hade jag varit kille då hade jag och min kompis nog inte fått sitta mitt bland musikerna på puben, och vi hade helt klart inte fått skjuts flera gånger. När jag var på Copenhagen Irish Festival senast (då var jag tjej) fick jag provspela en proffsmusikers uilleann pipes. Det hade inte hänt om jag varit kille.

Dessa saker kan jag dock klara mig utan. Flera av dem kommer det till och med att bli skönt att slippa. Det finns ju baksidor. Det sistnämnda kan ju till exempel innebära att man får en massa äckelgubbar och fyllon efter sig. Jo, det har hänt. Det där med att spela svag kan göra att man också tror att man är svag. Bära tunga saker är något jag numera gärna gör för att visa min manlighet. (Det är nog därför killar gärna bär tjejers saker). Däremot är jag för fattig för att inte sakna hur killar alltid betalar.

Jag utnyttjade dessa kvinnliga saker som en tjej. Det var delar av kvinnligheten som jag faktiskt bemästrade. Det var dock bara ett spel. Jag tror att många, förmodligen de allra flesta, riktiga tjejer också utnyttjar dessa saker. Tjejer är klart medvetna om hur killar kommer att agera i dessa situationer och vänder det såklart till sin fördel. Det är en del av det där lömska listiga draget som tjejer har och som killar tycker så illa om (antagligen för att de inte förstår det).

Jag befinner mig i en mycket ovanlig situation. Jag är en kille, men jag har varit tjej och jag vet hur tjejer tänker. Det är som om jag varit undercover. Jag var en spion, och nu kan jag avslöja tjejers hemligheter! Haha!

Ännu en komma ut-historia

2010-09-26T09:51:00.000-07:00

Nu är jag hemma från Stockholm igen. I går kväll var jag som sagt och åt middag med några gamla kompisar från då jag höll på med levande rollspel. Vi var på Sjätte Tunnan, en helt underbar medeltidskrog i Gamla Stan, åt genuin medeltidsmat (ok, den var nylagad, inte från medeltiden, haha), och pratade länge.

Min kompis Thomas har jag känt sedan gymnasiet, och långt innan jag blev lajvare. Det var jag som fick in honom på lajvbanan en gång i tiden. Han har vetat om att jag är Kristian sedan ett år. Han hade inget sagt till de andra två. Det dröjde också innan jag själv sade något. Jag antar att jag väntade på rätt ögonblick.

Precis när vi kommit gav jag bort/sålde en hel kasse med lajvkläder, tjejkläder. Jag ville inte slänga dem, särskilt inte det jättefina livstycket som min kompis hade gjort. Självklart fick jag frågan varför. Jag hade kunnat säga något då, men det kändes för tidigt. Så jag berättade om hur jag dödat Trille, min gamla kampanjroll och att det skulle dröja innan jag åkte på lajv igen.

Senare på kvällen kände jag dock att jag bara måste säga något. Så jag sade det. Jag bara sade det. De tog det bra tror jag. De blev ju såklart förvånade, men de verkade inte ha något emot det. Vi skildes i varje fall åt några timmar senare som bättre vänner än någonsin.

De undrade mest vad de skulle kalla mig. "Jag brukar säga ditt tjejnamn eller Trille," sade den ena. Så bra det är att när man kombinerar mitt tjejnamn med Trille så blir det Krille. Det höll de med om.

Nu har jag blivit litet sugen på att lajva igen, men då måste det vara ett bra lajv med folk som verkligen rollspelar och inte bara dricker alkohol, folk som inser att det inte är handsydda kläder efter äkta medeltida mönster som gör lajvet, utan rollspelandet.

Jag vill spela skrivare, men blev också litet sugen på korkat troll eller varför inte en verkligt högt uppsatt person som kung, adelsman eller något! Det skulle vara hur kul som helst! Jag har alltid bara spelat lägre ståndspersoner. I vilket fall som helst skulle det vara helt underbart att äntligen lajva som kille. Alla roller blir roligare i mina ögon om de är killar.

Man är i varje fall inte ensam

2010-09-23T15:14:00.000-07:00

Det är värre nu än någonsin att vara arbetslös. Jag har vant mig vid att jobba, och det här tar kål på mig. Min depression har slagit till som en bomb och jag kan inte förmå mig att göra någonting överhuvudtaget. Jag sover bort hela dagarna. Bara en sådan sak som att tvätta gör mig gott, för det tvingar mig att gå upp ur sängen.

Som tur är ska jag till Stockholm igen i helgen, för jag ska käka middag med en mycket gammal kompis och ett par som han och jag lärde känna när vi höll på med levande rollspel. Vi fyra och några till hade ett litet levande rollspelsband tillsammans och gjorde sex låtar till olika rollspelsevenemang. Det känns roligt att komma iväg och göra något och det ska bli kul att ses. Dessutom ska jag träffa familjen samt plocka upp hela nio Spirou-album som jag har beställt.

Min gamla kompis fick reda på att jag är Kristian nu genom ett mail för ungefär ett år sedan. Vi har inte setts sedan dess. Han har inte ens kommenterat det hela och verkar helt ok med det. Han kallar mig Kristian i mail. Jag har ingen aning om ifall de andra två vet.

Häromdagen, mitt i min deprimerade trista verklighet, fick jag veta att någon jag kände en gång är i samma situation som jag. Det var en som provjobbade för Greenpeace någon vecka förra hösten. Jag misstänkte att han var kille, men sade inget. Alla tog bara för givet att han var en lesbisk tjej, för han pratade helt öppet om sin flickvän. Han heter Sam och det var min chef som berättade för mig, för de hade setts. Jag har tagit kontakt med Sam och jag hoppas han och jag kan höras av ofta.

Det känns bra att veta att man inte är ensam, men ändå känner jag mig inte glad. Visst, jag är deprimerad, men jag är så avundsjuk på Sam. Han är lång och smal och ser verkligen ut som en kille, en snygg kille dessutom! Dessutom är han ung. Det känns så orättvist. Jag vill kunna passera lika lätt som han!

Det är en konstig känsla. Jag är avundsjuk på någon som mår lika dåligt som jag. Jag är också glad för hans skull, men tycker synd om honom också. Det är så förvirrande så jag beslutar mig nog för att inte tänka på det! Jag är ju bäst i världen på att förtränga allt som är jobbigt.

Hmm, jag tänkte avsluta det här inlägget med att ge Sam en kram, men han är straight så han vill nog inte ha en kram av mig. Han får en high five istället! Haha! High five, Sam!

Förresten så har han också en blogg här!

Arbetssökande

2010-09-15T10:30:00.000-07:00

Att söka jobb är tråkigt. Hemskt tråkigt. Det finns en miljard saker som är roligare, som till exempel klappa katter, läsa Spirou, teckna, spela ourWorld, kolla på akvariefiskar, spela gitarr och dagdrömma. Men söka jobb måste man, annars blir arbetsförmedlingen lömsk! Och så vill jag ju ha ett jobb också. Faktiskt. Eller, okej, jag vill inte ha något jobb, men jag vill ha pengar, haha!

Jag har precis upptäckt ett litet problem. Vad skriver jag för namn i mina jobbansökningar? Jag vill inte komma till ett nytt jobb som tjej. Ett nytt jobb är ju ett utmärkt tillfälle att vara mig själv från början i en relation.

På meritförteckningen ska ju ens fullständiga namn stå. Där kommer jag inte undan. Jag måste skriva mitt officiella namn. Om jag då skriver Kristian i det personliga brevet, vad tänker arbetsgivaren då? Jo, han eller hon förstår att jag är transsexuell, och vem vill anställa mig då i en fördomsfull värld som denna?

Har någon ett tips på hur jag ska göra, vänligen berätta det, för min hjärna är heltom här.

Släktträffen

2010-09-12T05:47:00.001-07:00

Igår var det alltså släktträff för att fira min fasters 50-årsdag. Det var flera av mina kusiner som inte kunde komma tyvärr, men det var jättekul att träffa de släktingar som kom. Flera av dem hade jag inte sett på minst tio år.

Ingen sade något om min situation, inte till mig i varje fall, annat än: "Jag läser din blogg." Inte ens en kommentar om mitt hår eller något sådant blev det. Det var bra. Jag vill inte att det ska bli någon uppståndelse och dessutom var det ju min fasters dag.

Min faster var den enda som kallade mig vid namn, och hon sade "Kris," mitt könsneutrala namn som jag har sagt att folk gärna får använda. Det var kul.

Det var en trevlig fest.

Släktingar

2010-09-10T10:12:00.000-07:00

För tillfället är jag i Stockholm för i morgon är det släktträff hos min faster i Nacka. Jag har inte alls mycket kontakt med mina släktingar tyvärr, utan det blir mest någon gång om året. Däremot har jag lagt till flera släktingar på Facebook, så de flesta, om inte alla, vet att jag ska bli Kristian.

De som har skrivit till mig på Facebook har varit mycket stöttande och säger att de står på min sida. Det känns underbart att ha det stödet, och det betyder väldigt mycket för mig.

Det känns roligt att träffa dem i morgon och veta att de vet och att de stöttar mig.

Tack för att ni finns!

Passerade jag?

2010-09-05T04:10:00.000-07:00

Jag har svarat på litet annonser på Blocket för att köpa Spirou-album, och när en kille skrev mail och sade att han hade några till salu tog jag för givet att han var en av dem jag skrivit till där. Vad jag glömt bort var att jag satt in en köpes-annons även på lokaltidningens hemsida.

Jag skrev såklart under mina mail till killen med Kristian och Krille. När han mailade och sade att jag kunde hämta albumen hemma hos honom eftersom han också bor i Köping slog det mig plötsligt, att här var det en som helt och hållet såg mig som kille.

Genast blev jag jättenervös. Hur skulle han reagera när han öppnade dörren och såg mig? Skulle han se en kille eller en tjej, eller skulle han se en tjej som försökte se ut som en kille?

Igår cyklade jag så hem till honom med en femtiolapp i fickan för att plocka upp "Noshörningens horn" och "Jag Marsupilami." Innan jag ringde på såg jag till att breast bindern satt som den skulle och koncentrerade mig på rösten.

Han bodde i ett område som betraktas som ett av de tuffaste i Köping, och i min fantasi målade jag upp bilden av en stenhård knarkare och homofob som skulle slå ihjäl mig om han upptäckte att jag är transsexuell. Snabbt försökte jag slå bort tanken, men nervositeten gick inte att kväva. Och så ringde jag på.

Det var en ganska snygg kille i trettiofemårsåldern som öppnade, med ett litet barn på ena armen och albumen under den andra. Han såg snäll och trevlig ut. "Jag skulle hämta ett par Spiroualbum," mumlade jag fram. "Jepp, här är de. Vill du kolla igenom dem?" svarade han utan att reagera på mitt utseende alls.

Det blev en snabb affär, vilket jag uppskattade, och glatt gick jag tillbaka till cykeln för att åka hem och läsa Spirou. Men en fråga maler fortfarande i mig: Vad var det han såg när han öppnade dörren? Så fort jag gått, vände han sig då möjligen till sin flickvän och sade: "Var det där en tjej?" Eller såg han faktiskt Kristian? Köpte han såväl mitt utseende som rösten bara för att han förväntade sig att se en kille?

Jag får aldrig veta.

Jag och Spirousamlingen

Farväl till vapnen

2010-08-31T09:32:00.000-07:00

Jaha... så var man arbetslös då. Är nu på väg hem efter min sista arbetsdag, åtminstone på ett tag. På sätt och vis känns det skönt, för jag är så hemskt utarbetad och trött. Det är dock väldigt oroligt, för jag vet inte hur jag kommer att klara mig ekonomiskt. Jag hoppas jag kan komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt.

Jag kommer inte heller att röra mig ute bland folk lika mycket nu. Det innebär färre chanser att träna på min röst och på att passera som kille. Man kan ju liksom inte i civilkläder gå fram till folk ute och börja prata.

Däremot kommer jag att ha mer tid för mina djur. Det förtjänar de verkligen.

Så har det oundvikliga hänt

2010-08-23T09:49:00.000-07:00

Det rör väl egentligen inte min resa, men mitt psykiska välbefinnande har åkt på en smäll igen. Jag kommer nämligen från onsdag nästa vecka att vara arbetslös igen. Jag älskar mitt jobb och tycker det är roligt. Det är första gången i mitt liv som jag inte vaknat på morgonen och känt motvilja mot att gå och jobba. Men det är ett krävande jobb.

Chefen säger att genomsnittslängden på folks anställningar som Greenpeace-värvare är sex månader. Jag har jobbat ett år sånär som på fem veckor. Ingen står ut hur länge som helst, inte utan längre avbrott.

Jag har länge varit slutarbetad och trött och därför har jag inte lyckats värva så bra. Vi värvare har månadskontrakt och kan man inte värva kan man inte få förlängt kontrakt. Det har jag full förståelse för.

Jag behöver ett längre avbrott. Chefen säger att jag självklart är välkommen tillbaka så fort jag känner att jag laddat upp batterierna ordentligt och kan vara den duktige värvare jag var i vintras. Så jag slutar inte förgott på Greenpeace, om jag inte ramlar över något drömjobb med superlön under tiden!

Jag känner mig litet deppig och orolig eftersom jag inte har en aning om hur det blir ekonomiskt nu. Men konstigt nog är jag inte jätteledsen. Jag antar att jag var förberedd på det här.

Dille på Spirou

2010-08-20T13:22:00.000-07:00

Kommer inte alls ihåg varför, men helt plötsligt har jag blivit besatt av min (och brorsans) favoritserie från barndomen/tonåren - Spirou! Jisses vad den serien är bra. Troligen är det väl de homoerotiska antydningarna i serien som tilltalar mig mest idag. Humorn och de fenomenala teckningarna gör ju inte serien sämre, medan jag är mindre intresserad av själva äventyren idag än vad jag var förr.

Googlande visar att jag och brorsan inte är de enda som ifrågasatt huvudpersonernas sexuella läggning och det mesta tycks peka på att vår käre seriefigur är gay. Hur coolt är inte det? I ett av de alternativa Spirou-album som getts ut på franska, och som inte ingår i den egentliga serien, hånglar Spirous kompis Nicke med en nazi-officer. Underbart!

Spirou är verkligen en legendarisk serie med massor av bottnar, en som kan läsas på hur många sätt som helst. Jag har bestämt mig för att samla alla album! Vive Franquin!