Det var på tiden

Jag har ÄNTLIGEN fått en tid till Linköping, för konsultation inför operation. 11 april ska jag dit. Det var en lättnad att öppna kuvertet från Linköping och se att jag fått en tid, men det var ingen överväldigande glädje. Anledningen: Jag är bara för irriterad över att det dröjt så länge. Känslan som kom över mig var snarare: "Jaså, de har fått ändan ur nu?" Men självklart är jag glad. Nu går det ett steg framåt på resan igen!

Debatten fortsätter

Jag var kanske otydlig i mitt tidigare inlägg om "hen"-debatten, så därför vill jag förklara mig litet.

Mitt tidigare inlägg handlade om hur ordet hen av vissa används för att försöka minska könsdiskriminering i samhället, något som jag tyckte var orealistiskt. Det handlade även om att jag tycker det är fel att uppfostra barn som hen, att barn behöver få möjlighet att utforska sitt biologiska kön.

Det finns dock ett användningsområde till för ordet hen, ett som jag bortsåg från i mitt tidigare inlägg. Anledningen till att jag bortsåg från det var, att mitt tidigare inlägg var en kommentar till ett radioprogram jag hört, och att man i radioprogrammet inte heller tog upp denna andra aspekt.

Det finns människor som identifierar sig varken som män eller kvinnor eller som både män och kvinnor. Dessa kallas ibland för intersexuella eller androgyna. Hen är såklart ett perfekt ord för att definiera dessa människor.

Så en sammanfattning av vad jag har tyckt:
* Att ordet "hen" kan förhindra könsdiskriminering är orealistiskt
* Barn måste få chans att utforska sitt biologiska kön och inte bli behandlade som könlösa. Däremot bör de få prova på sådant som traditionellt sett sammankopplas med det motsatta könet.
* Hen kommer till användning för att definiera personer som varken/både identifierar sig som han eller hon.

Slutligen, som svar på en annan kommentar till det förra inlägget. Att Sam inte blir kallad "han" är inte ordet "hans" fel. Det är samhällets fel. Stå på dig, Sam!

Kvällsvisit i Uppsala

I går efter jobbet åkte jag till Uppsala och träffade Deanne igen. Ett kort besök som vanligt. Jag berättade om hur arg och irriterad jag är över att allt tar så lång tid. Hon förstod mig, men sade också att ju längre man går på testosteron innan operation, ju bättre resultat. Hon tyckte jag skulle se det från den ljusa sidan. Det vet jag inte om jag kan dock.

De som har tagit emot mina blodprover är fullkomligt totalt genomgående jätteinkompetenta. De har MISSAT ATT KOLLA TESTOSTERON IGEN och vill nu att jag ska ta ett tredje blodprov. Deanne läste i journalen. Jag blev verkligen förbannad. Jag undrar om de är idioter eller något. Hur kan de missa? Är de blåsta?

Deanne sade att jag blev förbannad som en man.

Hon tyckte också att jag ser annorlunda ut. Först tänkte hon att jag hade gått ned i vikt, men det har jag inte. Så uppenbarligen har fettet på kroppen flyttat på sig, vilket det gör. Mina runda kinder är borta och ersatta med en dubbelhaka och höfterna har förvandlats till kulmage. Jag har med andra ord gubbfetma!

Vad som står på tur nu är Linköping. Jag väntar fortfarande på att bli kallad till konsultation inför operationen. Deanne hade hoppats på att jag redan varit där för då skulle vi ha kunnat göra nästa steg på resan. Efter att jag varit där ska Deanne skriva ihop en liten text som sammanfattar utredningen. En sådan behövs för att man ska få opereras.

Vi pratade också litet om den nya lagen om sterilisering och vad jag tyckte om den. Jag sade att jag personligen inte bryr mig eftersom jag inte vill ha barn och inte vill något hellre än att få bort det äckliga inuti min kropp. Hon tyckte det var konstigt att man i debatten om sterilisering helt verkar ha glömt bort att kanske låta transpersoner frysa in sperma/ägg och sedan steriliseras. Det tror jag många skulle gilla. För många vill kanske ha egna barn, men jag tror inte det är många transmän som skulle vilja vara gravida.

Hon frågade vad jag vill få gjort med min kropp och jag sade: Allt. Det vill jag ju. Först och främst vill jag bli av med allt det som inte ska vara där. Sedan vill jag ha det som saknas.

En skev debatt

I helgen hörde jag på radio om begreppet "hen." Somliga vill införa ett könsneutralt ord för "han" och "hon" för att inte barn ska stöpas in i ett bestämt könsmönster. Alla har rätt till sin åsikt, men själv tycker jag att det var bland det absolut dummaste jag har hört.

En specialist på barns utveckling lade tack och lov fram motargument. Hon sade att det är livsviktigt för barn att ha sina "prinsess-" och "stålmannenfaser." Det är ett sätt för dem att utforska och komma på vilka de är. Får de inte leva ut sitt givna kön, och känna på det, så kommer de att bli mycket förvirrade. Jag vet hur könsförvirring känns och det är inget jag önskar för ett litet barn.

Det löjligaste var när hen-förespråkaren drog en jämförelse med Kina och Finland, länder som redan idag har ett könsneutralt pronomen. Där motbevisade han sig själv, tycker jag. För om ordet "hen" skulle motverka könsdiskriminering, hur kommer det sig att det i Kina finns fruktansvärda könsskillnader där pojkar är mer värda än flickor?

Och sedan dessa människor som går och påstår att det inte finns några medfödda skillnader mellan pojkar och flickor, att könsroller till hundra procent är sociala påfund. Jag och alla andra transpersoner är beviset på att det visst finns skillnader. Om flickor och pojkar var helt och hållet lika borde det inte finnas transsexuella och alla människor på jorden skulle vara bisexuella.

Nej, problemet ligger såklart inte i ett pronomen. Vad vi måste göra är istället att låta alla barn vara sig själva, och vi måste lära både dem och vuxna att det är lika bra att vara prinsessa som att vara stålmannen, oavsett biologiskt kön. Vi vuxna behöver ju inte heller förstärka könsrollerna med att automatiskt ge rosa saker till flickor och blå till pojkar. (Jag minns hur jag hatade att få rosa saker som barn, och hur många envisades med att ge mig det).

Nej, mycket få vill vara ett "hen." Det är som att vara ett "det." Man vill ju bara vara sig själv. Hellre vara en hon i stålmannenkläder eller en han med vagina, än att inte veta vem man är.

Jag är vråltrött på extremist-feminister.

Identifiering

Jag har aldrig identifierat mig som transsexuell. Jag tänker fortfarande inte på mig själv när jag hör det ordet. Jag känner/känner till flera transsexuella som verkligen identifierar sig om transpersoner, som går med i Facebookgrupper och liknande. Sådan är inte jag.

Om någon skulle fråga mig efter ord som beskriver mig, skulle inte "transsexuell" komma med på tio-i-topplistan. Där skulle istället ord som "konstnärlig," "djurvän" och "musikalisk" komma med, och även ord som t.ex. "homosexuell."

Transsexuell är ju liksom inte vem jag är. Det är snarare ett hinder för vem jag är. En vacker dag kommer jag ju inte längre vara transsexuell. Då kommer jag vara "man med transbakgrund."

Vem är jag då? Jo, Kristian. Och vad är jag? Jo, man.

Returpost

En del företag envisas med att skicka post till mig trots att jag inte haft att göra med dem på evigheter. Ni vet nog vad jag menar; adresserad reklam och liknande. Jag adressändrade inte till dem när jag flyttade, men de har lyckats hitta min nya adress, troligen genom folkbokföringen.

Om de använder folkbokföringsregistret så är det bra lustigt att de ändrat min adress men inte mitt namn!

Nu har jag börjat skicka tillbaka all post som det inte står mitt riktiga namn på. Jag kryssar över adressen, skriver "åter avsändaren" och för att hjälpa dem lägger jag till "fel namn." Jag öppnar inte längre post med fel namn på, ovasett hur viktigt det verkar.

Sedan en tid tillbaka gör jag samma sak när det ringer försäljare. Jag förstår inte hur vissa företag, som aldrig ringt mig förut, kan ha så gamla uppgifter att de har mitt gamla namn. Jag trodde deras listor uppdaterades automatiskt. Ringer det någon och frågar efter mitt tjejnamn säger jag bara "Finns inte på det här numret." Då ursäktar de sig och säger att det blivit något fel.

Sprutad igen

Idag var det dags för ytterligare en Nebido-spruta. Tog blodprov innan. Hoppas de kommer ihåg att testa allt den här gången så de kan ställa in rätt dos till nästa gång! Jag är övertygad om att jag behöver högre dos.

Ett annat problem har varit att en del av det de sprutar in rinner ut igen, men den här gången rann det inte ut så mycket.

En dos Nebido kostar egentligen över tusen spänn! Jag har som tur är aldrig behövt betala det pga högkostnadsskyddet. Den här gången betalade jag bara 25 kronor! Nästa gång blir det dock ny period så då blir det dyrt igen.

Hoppas skägget kommer nu. Gör det inte det, skriker jag!